Sunday, June 22, 2014

olyckan som blev total lycka

onsdag 9 juni 01:21

Styrningen har varit lite bökig de senaste dagarna, kan inte sätta fingret på det men det har känts som att båten har varit lite trotsig och inte lytt roder tagen. Ikväll kom dock droppen.  Vi har seglat i ungefär 48h i sträck, ungefär kl 10 ikväll började det blåsa på något och vågorna började resa sig. Från våra platser i sittbrunn kunde man se vågorna bakom sig resa sig högre än vad man själv blickade ut. Har man dessa vågor med sig är det ganska schysst, de ger en bra fart och stabilitet, dvs. om man kunde styra båten. Rodret hade nästan helt slutat svara på girar åt styrbord, lite som zoolander kunde båten bara styra åt ett håll. Missade man kursen med 10 grader fick man istället svänga runt 270 igen för att hamna på rätt spår. Vi försökte med att hissa storseglet, hissa genoa, reva storsegel, reva lite genoa, reva all genoa, kombinera motor och segel men vi kom inte runt vågorna som gång på gång tryckte oss ur kurs. 12 distans norr om puerto rico låg vi nu och guppade. Wille försökte provisoriskt skapa ett drivankare så att vi åtminstone kunde hålla fören mot vågorna medan vi låg o guppade. Jag är väldigt imponerad av wille i sådana situationer. Han håller moralen uppe hos oss när allt börjar kännas hopplöst, mitt under allt jobb och spring stannar han upp, kräks och fortsätter efter det.  Vi fortsätter att driva, vågorna kommer från sidan och sätter båten i häftig gungning, ingen våg är den andra lik så att försöka parera dom olika blir väldigt utmattande efter ett tag, stå upp kan man glömma, man får sitta ner o spjärna emot med benen för att in ramla omkull. Simon ligger i förpiken med madde, han sover, hon är livrädd. Det är nästan fullmåne och den lyser upp hela natthimlen. Det blir nästan som en extra dag, en lilldag när månen stiger över horisonten. Enstaka moln driver långsamt förbi och det ser sådär vackert men lite spöklikt ut när det vita skenet försöker ta sig igenom. Jag är väldigt tacksam att den lyser så starkt idag, aningens förvarning får man så pass av vågorna. I horisonten ser vi puerto rico lysa, vi vill dit. Vågorna och styrningen stoppar oss dock, ifall vi beger oss in och knappt kan styra kommer det bli svårt att lägga oss på ett skyddat ställe. Simon kommer upp och frågar:
-       hur går det här då?
-       Ja åt helvete ser du väl?
-       Ja jag märker det, vissa försöker faktiskt sova på den här båten!
Simon gör ett par försök vid rodret fast med samma resultat. Vi bestämmer oss för att ligga o driva tills att vinden mojnar så att vi kan försöka igen och kanske titta på rodret. Jag tar första vaktpasset och de andra går ner och vilar, alla av oss är väldigt trötta och det vi har i våra sinnen är sängarna där hemma. Nybäddade stora sängar utan gupp i. Nere i salongen har det vi stuvat fast släppt och det ser ut som ett virvelvind har passerat igenom, wasaknäcket vi hade hittat på st martin ligger som en säck blöta smulor och rasslar fram och tillbaka över durken medan Snowbird gungar i havets takt. Nu ligger wille där och vilar, simon ligger i akterruffen precis bakom mig och madde i förpiken. Det verkar inte bli så mycket vilande för henne. Då och då sköljer en våg in i sittbrunn medan jag sitter med en stor klump i magen och betraktar månljuset. Snart går solen upp, snart mojnar vinden och snart får jag lägga mig ner för att vila.


onsdag  9 juni ca 0830

jag har vilat i ungefär 3h, jag väckte simon som låg i akterruffen för att ta över mitt nattpass. Solens sken börjar skymta i horisonten och speglar sig på ett par stackmoln som ligger rakt över oss. Anledningen till mitt uppvaknande är att simon och wille letar efter material att göra ett tillfälligt roder av. På hyllan över bädden jag ligger i finns massa roliga ting, en harpun, ett par lattor (segeldelar) en paddel, en present som jag har hittat till boffe från ön St. Christopher och en fil (den behöver filas lite). Det ligger även ett par träplankor som de tänkte kanske skulle kunna va till hjälp. De va inte till hjälp. Jag är trots allt spring fortfarande väldigt trött, jag går och lägger mig i förpiken.  Där fram är det mest guppigaste stället på hela båten men det svalaste. Vågorna hade lugnat sig så jag fick ändå 1-2h sömn till. Under tiden sker problemlösningar och reparationsförsök. Älskar att vi har två go pro kameror ombord. Istället för att dyka i fäster simon och wille en kamera på båtshaken så kan man se direkt streamat eller ”live”. Rorkulen rör sig för fullt men rodret är totalt stumt. Jag vaknar av att bruset från VHF radion. Så hög volym hade jag inte när jag somnade om. Emellan brusen hör jag wille från aktern mumla. Jag förstår snart att det är han som pratar i den. Vimmelkantig går jag upp ur bädden, slår huvudet i taket i ”korridoren” förbi toaletten till salongen som så många gånger för. Jag håller i handtagen i taket samtidigt som jag passerar förbi wasasmulorna som fortfarande ligger kvar på golvet, dock ej på samm ställe. Ute i sittbrunn träffar tre par uttröttade allvarliga men ändå livfulla ögon. Det första jag hör är
-       This is sierra foxtrot charlie, 89-89.  Sierra foxtrot charlie 89-89 calling u.s. coast guard of puerto rico. Come in.
-       This is us coast guard of puerto rico. Switch to channel 1-2. Channel 1-2 over.
-       This is snowbird,, we copy. Channel 1-2 over
Wille som för konversationen byter över till kanal 12 på VHFen.  Jag frågar om vi behöver bogsering men vet att om man tar till kanal 16 på radion och anropar om hjälp har man testat allt. Fun fact, i vår seglings playlist har vi ”lilla lovis - man måste testa allt”. Jag får den här låten på hjärnan och nynnar på den i flera timmar. Opassande? Det är aldrig opassande med musik tänker jag.
På kanal 12 pratar wille med kustbevakningen och alla sitter spänt och lyssnar, tänker att det var som när familjen samlades framför radion när kriget bröt ut. Bakom statiskt brus hör vi en riktig amärikän prata med oss. Situationen förklaras och vi blir ombedda att ta kontakt med dom om ytterligare en timma. Sjön är nu tillräckligt lugn och solen skiner så att hela besättningen ska kunna känna sig lugn (hej madde!). kustbevakningen ska kolla om det finns några frivilliga locals som kan tänka sig att komma och bogsera oss, finns ej det ska det höra med olika boseringsbolag. ”shit va det här kommer kosta” tänker jag. Vi insätter oss i vardagliga sysslor medans vi väntar. Disken diskas, det städas i båtens alla hytter och allting stuvas tight. Vi röker lite tobak ur kaptenspipan med en ”scandinavian blend” som vi hittade på Gustavia. En timma senare får vi ett anrop:
-       This is the u.s coast guard of puerto rico, us coast guard of puerto rico. Calling snowbird, sierra foxtrot charlie 89-89, come in.
-       This is snowbird. Come in us coast guard.
De upprepar samma meddelande igen. Vi också.
-       Us coast guard to snowbird, do you copy
-       Snowbird to us coast guard, we read you loud and clear.
-       Swedish snowbird, too much static, can you call us on a land line?
Vi fick numret och ringde dom på min telefon. Den har använts flitigt under resans gång, då och då tänker jag att ”det här kommer bli dyrt”. Det tänkte jag även i den här situationen. Den här av alla? Samtidigt går texten ”den som väntar på något gott kan dra åt helvete”. Efter samtalet med kustbevakningen får vi reda på att de inte har hittat någon frivillig. Priset för bogsering kosta emellan 350-500 dollar i timman, 1h från land, 8h från en reparations marina. ”fan det här kommer vi inte kunna betala, 8 *350 är en saftig summa”. Vi fortsatte konversationen och kustbevakningen insåg att det inte var pengar vi kunde plocka från fickan. ”don’t worry, we’ll find a solution for you. All we care about is your safety” samtalet kändes verkligen helt ärligt, men man fattar ju att nån ska ha betalt för en sådan resa.
En timma senare blev vi kontaktade återigen på radion och ombedda att ringa upp dem, de sa att de hade hittat en local som tänkte bege sig ut. Vi pustade ut och kände oss lättade att det kanske inte kommer bli så dyrt i alla fall. ’puerto Rico är U.S territory så samma immigration lagar gäller där som i staterna. Vi hade absolut inte tänkt att gå in i detta land, vi höll oss tom långt ut från kusten för att undvika problem.  När jag har åkt in i usa tycker jag att det är fett obehagligt att prata med customs and boarder control. Sättet de pratar får en alltid att kännas som kriminell. Skägget hjälper inte, tyvärr, blåa ögon hjälper, tyvärr. Under tiden vi håller på att städa båten och förväntar oss en local som ska komma ut med sin båt skymtar jag någonting borta bland vågorna. Jag avbryter disken och tar fram kikaren. Det är en båt, den vekar komma hitåt! Det tar ungefär tio minuter efter att den dök upp tills att jag såg vad det var för en båt, polisbåten. Shit vilken jävla båt dom har. 3*300 mercury motorer, en v-formad botten som tar vilka vågor som helst fast fortfarande bred baktill så att den är stabil. Den kommer allt närmre och jag ser två personer i de snabbaste oljefärgade oakley glasögon jag någonsin har sett. Sånna vill jag ha! Nervöst skriker jag fram
-       O’boy am i glad to see you!
-       Hola! I heard you were in some trouble!
-       Yeah you can calll it that.
-       Hold on, we’ll throw you a line
Städningen, som i princip var klar stannade upp och fokusen las på att säkra en lina från deras super snabba motorbåt till våran lite mer långsammare, lugnare fast fortfarande superbåt (utan styrning). En tamp slängdes över till oss och vi la fast den så säkert vi kunde. ”hold on tight now” ropade macho killarna i båten. Wille spände sig fast i masten och stog på däck för att kolla att tamparna höll medan jag simon och madde satte oss sittbrunn. 3h timmar tog bogseringen, 8.5 knop var maxfarten men det kändes mycket mer. Vi har ändå ett rekord på 8.9 hittills med bara segel, dock medströms. Simon passade på att vila. Madde passade på att vara vaken och på tårna. Wille passade på att hålla allt under kontroll från där han satt på bommen medans jag passade på att försöka göra lite av allt.

Vi började närma oss stranden och den vågbrytande piren de förde in oss mot. Simon väcktes och tilläggningstampar samt fendrar förberedes. Samtidigt som vi la till kom poliserna från den bogserande båten gående mot oss. ”Fan va dyrt det här kommer bli” tänker jag igen.
-       hola! How are you guys!
På tå, nervös och skärrad svarar jag:
-       wow, our heroes!
-       just doing our job comprade! so what happened? You sure everything is allright?
Vi förklarade situationen om rodret och de bara skakade på huvudet och så något i still med ”oh my”. Vi förklarade för tusonde gången att vi var så oerhört tacksamma. Den enda kvinnliga polisen ombord är hon som tar befälet och pratar med oss. Ställer frågor om vart vi kommer ifrån, vad som har hänt och väkomnar oss till landet. Tack tänker vi alla, i varje fall jag simon och wille som alla har ett visum för att ta oss in innanför usas gränser. Det är jobbigare för madde som inte har något visum, det var hela anledinigen att vi inte skulle stanna här i puerto rico. Frågan ”what is your purpose of this trip” dyker snabbt upp i vanlig ordning. Vi borde fan bandat det här svaret och haft det på en diktafon istället. Vi förklarar att madde inte har något visum och att det kanske blir problem, poliserna pratar spanska emellan varann och säger till sist att vi ska prata med customs and immigration. Vi frågar vart de befinner sig på ön och om det finns möjlighet till en taxi till dom.
-       no no, dont worry i called them and they are on their way here.
Skönt att vi städade, nu kan vi förvänta oss en total upp och ned vändning av den amerikanska border controllen. Vi står med poliserna och konverserar och får ett sånt jävla bra intryck, en genuin trevlighet med känslan av att de verkligen bryr sig. Customs anländer till den stora bryggan vi ligger ensamma vid,  nu är det kanske 10 personer runt omkring oss. 10 personer som alla står med en glock pistol i bältet. De frågar, who’s the capatain of this vessel? Eftersom att simon checkade ut os alla från st martin är han nu kapten. Simon svarar. Alla blickar vänder sig mot honom och man känner nästan vinddraget av rörelsen från alla beväpnade poliser. ”come with me sir”
Papper byts runt, skrivs under och noga inspektioner i passet sker.
-       ok you are all clear for entering our country, you though madeleine, since you dont have a visa we have to make some paper work. It’s allright since you came in with a distress call.
 Fler papper utbyts och det tar låååång tid. Alla poliser är jättetrevliga och intresserade. ”wow you are a long way from home” ”how do you like it here?” ”that’s a nice boat”

Poliskvinnan pratar mycket med madde. Jag tror att hon blir imponerad av att det finns en tjej ombord, precis som att hon är den enda tjejen ombord på deras båt. Hon erbjuder, först madde och sen oss att få duscha på stationen som ligger precis intill hamnen. Det är en liten bunker men wow va skönt det var. AC och dusch! Vi får reda på att många i polistsyrkan är bra på att meka med båtar och de lovar att komma o hjälpa oss med båten, så fort de jobbat klart. Efter att vi har duschat frågar srgt Lopez
-       you must be starving, have you eaten anything at all?
-       Not really, but we got some food onboard so that’s no worries. By the way, is that a restaurant over there? frågar simon och pekar bort mot stranden
-       Yea it is, but it’s kind of expensive and takes a long time. You want to eat anything else? I can take you to town for some restaurants.
svensk som man är insisterar man på att man inte är så hungrig och ” no you don’t have to do that for us”. Man får bara svaret att
-       i know i don’t have to do that but i want to.
Formella ord utväxlas och ursäktanden förs fram till konstapeln. Slutligen sitter vi i hennes polisbil medan hon kör oss till fast food heaven. KFC Burger King, Dominos, någonting kallat church chicken samt wendys. Vi väljer wendys och hon åker upp på parkeringen.
-       ok we’re here!
-       Thank you very much you’ve been most kind
-       Don’t worry, it’s just my job.
-       You’re not coming with us?
-       Would you want that?
-       Yes ofcourse!
Vi försöker förmedla till henne att vi inte är rädda för kulturen utan snarare vill lära känna våran ”knight in shimmeringen armor” som jag, 15 minuter senare med munnen full av baconburgare kommer kalla henne. Efter maten som vi glatt trycker i oss följer vi med konstapeln till polisbilen igen och hon frågar:
-       so you needed to get som groceries?
-       Yes we do, we’re almost out of food.
-       Allright, i can take you there if you want
Igen; no we’re allright, we can just take a taxi from here. Vi får bara ett huvud på sne och en blick och inser att det är lönlöst. Hon kör oss även dit. Vart har vi kommit egentligen? Är alla så här i puerto rico? I bilen frågar jag om hennes skottsäkra väst hon har på sig,
-       arent you warm in that? Do you really need to wear that here?
-       I have to, there’s alot of crime here in puerto rico. The biggest problem with it is that i can’t wear the seatbelt.
-       So you’re breaking the law? What if your collegue will catch you.
-       Shhhh. Säger hon och ler.
Att det är mycket brott är känns helt befängt, inte bara vårat första intryck utan den känslan har vi även när vi lämnar. Srgt Lopez tar oss till mataffären, den är gigantisk. Där inne ville jag stanna för resten av mitt liv tänkte jag. Jag har aldrig varit gladare av ett ac system förens nu. Det känns som att vi springer på en sommaräng med vinden fläktandes i håret medan vi hej vilt slänger ner olika konservburkar i vagnen. Det blir många kulinariska rätter från italien som ravioli, lasagna, beeferoni. Alla smakar exakt likadant fast i olika form. Asså lasagne på burk? Blööööö. Men det måste ju prövas. Lopez följer med oss med vagnen och tipsar om varor, alla springer åt olika håll o plockar det vi är sugna på, det blir många dubletter av varorna, oreos och snickers tror jag alla kastar ner i vagnen. Det svåraste att hitta e smör. Det står bara ”i can’t believe it’s not butter” på alla paket. Rädda för fett men coca colan är billigare än vatten.

Kassörskan blippar in konserv efter konserv. Simon står spänt o kollar när totalsumman bara stiger. Av någon anledning har han tagit på sig matkrediterna. Samtidigt står jag madde wille o lopez och packar varorna. Hur kul är det att polisen står med oss ”stackars vilsna skeppsbrutna västerlänningar” och packar matvaror. Jag får känslan av att alla ser oss på exakt det sättet. Jag kommer inte ihåg vad notan hamnade på, men fan va dyrt det är att köpa mat åt 4 pers för ett par dagar. Hon i kassan frågar simon om leg när han ska betala med kortet. Passen har vi lämnat i båten. Srgt Lopez nickar till kassörskan och menar ”hey! Dom är med mig” och kortet går igenom. Vi fyller polisbilens baklucka med konserver bananer och en jävla massa ägg.

Ett par timmar senare vid båten när Santiago, en av poliserna har slutat kommer han förbi med sin kompis. ”This guy is like a father to me”. En riktig värsting mek är han, han är nog i samma ålder som farsan, runt 65. Lite svårt kliver han ner i båten som ligger långt under bryggkanten. Vi tittar på rorkulten samt motorn. Han kopplar snabbt vad som behöver göras. Samtidigt som de står o diskuterar på spanska ropar wille till mig nere i salongen ”hey! Bjud dom på bärs vafan” o bärs bjuds det på. Till slut sitter vi där i sittbrunn och dricker blaskiga öl, röker pipa och får lyssna på en jävla massa rövarhistorier om den äldre killens liv som fiskare. Jag tänker att farsan o han skulle kunna prata i evigheter. När konstapeln går iväg en stund lutar han sig fram till mig och säger tyst och skämtsamt ”keep your enemies close right?” sen skrattar han högt och vi skålar med våran ”iron jack”. Det är ett 70% jetfuel som säljs som rom på grenada.


Dagen därpå kommer santiago och han kör runt oss i sin v10 polisbil. Wille är fett imponerad. Vilket JÄVLA drag det var i den jeepen. Man märker att santiago vill visa upp den lite och accar iväg från de andra bilarna. Han kör inte runt oss för skojs skull utan vi köpar de delar till båten som behövs för att reparera rodret. Han åker även förbi hans hem som är en riktig omväg. Han vill visa vart han bor och hans liv. Så jävla skönt att man kan sitta med en polis i puerto rico som är 46 år och känna att man bondar, så mycket så att han vill visa bilder på sin familj, hans hus han har byggt och hans planer på att bygga en pool. Nu är jag lite trött på att skriva om den här biten men kan bara säga att polisstyrkan var den BÄSTA jag någonsin träffat på. Santiago hämtade sina dykartuber och kom på sin egna tid, dök under båten o lagade rodret. Ville inte ha något betalt, man såg att han sken upp när vi tackade honom så mycket. Båten är fixad och här börjar nästa färgklick som vi träffar på ön. Det får bli nästa inlägg, jag lovar så mycket som jag inte kan hålla men dessa människor jag tänker att jag ska skriva om kan jag inte strunta i