onsdag 9 juni 01:21
Styrningen har varit lite bökig de senaste dagarna, kan inte
sätta fingret på det men det har känts som att båten har varit lite trotsig och
inte lytt roder tagen. Ikväll kom dock droppen. Vi har seglat i ungefär 48h i sträck, ungefär kl 10 ikväll
började det blåsa på något och vågorna började resa sig. Från våra platser i
sittbrunn kunde man se vågorna bakom sig resa sig högre än vad man själv
blickade ut. Har man dessa vågor med sig är det ganska schysst, de ger en bra
fart och stabilitet, dvs. om man kunde styra båten. Rodret hade nästan helt
slutat svara på girar åt styrbord, lite som zoolander kunde båten bara styra åt
ett håll. Missade man kursen med 10 grader fick man istället svänga runt 270
igen för att hamna på rätt spår. Vi försökte med att hissa storseglet, hissa
genoa, reva storsegel, reva lite genoa, reva all genoa, kombinera motor och
segel men vi kom inte runt vågorna som gång på gång tryckte oss ur kurs. 12
distans norr om puerto rico låg vi nu och guppade. Wille försökte provisoriskt
skapa ett drivankare så att vi åtminstone kunde hålla fören mot vågorna medan
vi låg o guppade. Jag är väldigt imponerad av wille i sådana situationer. Han
håller moralen uppe hos oss när allt börjar kännas hopplöst, mitt under allt
jobb och spring stannar han upp, kräks och fortsätter efter det. Vi fortsätter att driva, vågorna kommer
från sidan och sätter båten i häftig gungning, ingen våg är den andra lik så
att försöka parera dom olika blir väldigt utmattande efter ett tag, stå upp kan
man glömma, man får sitta ner o spjärna emot med benen för att in ramla omkull.
Simon ligger i förpiken med madde, han sover, hon är livrädd. Det är nästan
fullmåne och den lyser upp hela natthimlen. Det blir nästan som en extra dag,
en lilldag när månen stiger över horisonten. Enstaka moln driver långsamt förbi
och det ser sådär vackert men lite spöklikt ut när det vita skenet försöker ta sig
igenom. Jag är väldigt tacksam att den lyser så starkt idag, aningens
förvarning får man så pass av vågorna. I horisonten ser vi puerto rico lysa, vi
vill dit. Vågorna och styrningen stoppar oss dock, ifall vi beger oss in och
knappt kan styra kommer det bli svårt att lägga oss på ett skyddat ställe.
Simon kommer upp och frågar:
- hur
går det här då?
- Ja
åt helvete ser du väl?
- Ja
jag märker det, vissa försöker faktiskt sova på den här båten!
Simon gör ett par försök vid
rodret fast med samma resultat. Vi bestämmer oss för att ligga o driva tills
att vinden mojnar så att vi kan försöka igen och kanske titta på rodret. Jag
tar första vaktpasset och de andra går ner och vilar, alla av oss är väldigt
trötta och det vi har i våra sinnen är sängarna där hemma. Nybäddade stora
sängar utan gupp i. Nere i salongen har det vi stuvat fast släppt och det ser
ut som ett virvelvind har passerat igenom, wasaknäcket vi hade hittat på st
martin ligger som en säck blöta smulor och rasslar fram och tillbaka över
durken medan Snowbird gungar i havets takt. Nu ligger wille där och vilar,
simon ligger i akterruffen precis bakom mig och madde i förpiken. Det verkar
inte bli så mycket vilande för henne. Då och då sköljer en våg in i sittbrunn
medan jag sitter med en stor klump i magen och betraktar månljuset. Snart går
solen upp, snart mojnar vinden och snart får jag lägga mig ner för att vila.
onsdag 9 juni ca 0830
jag har vilat i ungefär 3h, jag
väckte simon som låg i akterruffen för att ta över mitt nattpass. Solens sken
börjar skymta i horisonten och speglar sig på ett par stackmoln som ligger rakt
över oss. Anledningen till mitt uppvaknande är att simon och wille letar efter
material att göra ett tillfälligt roder av. På hyllan över bädden jag ligger i
finns massa roliga ting, en harpun, ett par lattor (segeldelar) en paddel, en
present som jag har hittat till boffe från ön St. Christopher och en fil (den
behöver filas lite). Det ligger även ett par träplankor som de tänkte kanske
skulle kunna va till hjälp. De va inte till hjälp. Jag är trots allt spring
fortfarande väldigt trött, jag går och lägger mig i förpiken. Där fram är det mest guppigaste stället
på hela båten men det svalaste. Vågorna hade lugnat sig så jag fick ändå 1-2h
sömn till. Under tiden sker problemlösningar och reparationsförsök. Älskar att
vi har två go pro kameror ombord. Istället för att dyka i fäster simon och
wille en kamera på båtshaken så kan man se direkt streamat eller ”live”.
Rorkulen rör sig för fullt men rodret är totalt stumt. Jag vaknar av att bruset
från VHF radion. Så hög volym hade jag inte när jag somnade om. Emellan brusen
hör jag wille från aktern mumla. Jag förstår snart att det är han som pratar i
den. Vimmelkantig går jag upp ur bädden, slår huvudet i taket i ”korridoren”
förbi toaletten till salongen som så många gånger för. Jag håller i handtagen i
taket samtidigt som jag passerar förbi wasasmulorna som fortfarande ligger kvar
på golvet, dock ej på samm ställe. Ute i sittbrunn träffar tre par uttröttade
allvarliga men ändå livfulla ögon. Det första jag hör är
- This
is sierra foxtrot charlie, 89-89.
Sierra foxtrot charlie 89-89 calling u.s. coast guard of puerto rico.
Come in.
- This
is us coast guard of puerto rico. Switch to channel 1-2. Channel 1-2 over.
- This
is snowbird,, we copy. Channel 1-2 over
Wille som för konversationen
byter över till kanal 12 på VHFen.
Jag frågar om vi behöver bogsering men vet att om man tar till kanal 16
på radion och anropar om hjälp har man testat allt. Fun fact, i vår seglings
playlist har vi ”lilla lovis - man måste testa allt”. Jag får den här låten på
hjärnan och nynnar på den i flera timmar. Opassande? Det är aldrig opassande
med musik tänker jag.
På kanal 12 pratar wille med
kustbevakningen och alla sitter spänt och lyssnar, tänker att det var som när familjen
samlades framför radion när kriget bröt ut. Bakom statiskt brus hör vi en
riktig amärikän prata med oss. Situationen förklaras och vi blir ombedda att ta
kontakt med dom om ytterligare en timma. Sjön är nu tillräckligt lugn och solen
skiner så att hela besättningen ska kunna känna sig lugn (hej madde!).
kustbevakningen ska kolla om det finns några frivilliga locals som kan tänka
sig att komma och bogsera oss, finns ej det ska det höra med olika
boseringsbolag. ”shit va det här kommer kosta” tänker jag. Vi insätter oss i
vardagliga sysslor medans vi väntar. Disken diskas, det städas i båtens alla
hytter och allting stuvas tight. Vi röker lite tobak ur kaptenspipan med en
”scandinavian blend” som vi hittade på Gustavia. En timma senare får vi ett anrop:
- This
is the u.s coast guard of puerto rico, us coast guard of puerto rico. Calling
snowbird, sierra foxtrot charlie 89-89, come in.
- This
is snowbird. Come in us coast guard.
De upprepar samma meddelande
igen. Vi också.
- Us
coast guard to snowbird, do you copy
- Snowbird
to us coast guard, we read you loud and clear.
- Swedish
snowbird, too much static, can you call us on a land line?
Vi fick numret och ringde dom på min telefon. Den har
använts flitigt under resans gång, då och då tänker jag att ”det här kommer bli
dyrt”. Det tänkte jag även i den här situationen. Den här av alla? Samtidigt
går texten ”den som väntar på något gott kan dra åt helvete”. Efter samtalet
med kustbevakningen får vi reda på att de inte har hittat någon frivillig.
Priset för bogsering kosta emellan 350-500 dollar i timman, 1h från land, 8h
från en reparations marina. ”fan det här kommer vi inte kunna betala, 8 *350 är
en saftig summa”. Vi fortsatte konversationen och kustbevakningen insåg att det
inte var pengar vi kunde plocka från fickan. ”don’t worry, we’ll find a
solution for you. All we care about is your safety” samtalet kändes verkligen
helt ärligt, men man fattar ju att nån ska ha betalt för en sådan resa.
En timma senare blev vi kontaktade återigen på radion och
ombedda att ringa upp dem, de sa att de hade hittat en local som tänkte bege
sig ut. Vi pustade ut och kände oss lättade att det kanske inte kommer bli så
dyrt i alla fall. ’puerto Rico är U.S territory så samma immigration lagar
gäller där som i staterna. Vi hade absolut inte tänkt att gå in i detta land,
vi höll oss tom långt ut från kusten för att undvika problem. När jag har åkt in i usa tycker jag att
det är fett obehagligt att prata med customs and boarder control. Sättet de
pratar får en alltid att kännas som kriminell. Skägget hjälper inte, tyvärr,
blåa ögon hjälper, tyvärr. Under tiden vi håller på att städa båten och
förväntar oss en local som ska komma ut med sin båt skymtar jag någonting borta
bland vågorna. Jag avbryter disken och tar fram kikaren. Det är en båt, den
vekar komma hitåt! Det tar ungefär tio minuter efter att den dök upp tills att
jag såg vad det var för en båt, polisbåten. Shit vilken jävla båt dom har.
3*300 mercury motorer, en v-formad botten som tar vilka vågor som helst fast
fortfarande bred baktill så att den är stabil. Den kommer allt närmre och jag
ser två personer i de snabbaste oljefärgade oakley glasögon jag någonsin har
sett. Sånna vill jag ha! Nervöst skriker jag fram
- O’boy
am i glad to see you!
- Hola!
I heard you were in some trouble!
- Yeah
you can calll it that.
- Hold
on, we’ll throw you a line
Städningen, som i princip var
klar stannade upp och fokusen las på att säkra en lina från deras super snabba
motorbåt till våran lite mer långsammare, lugnare fast fortfarande superbåt
(utan styrning). En tamp slängdes över till oss och vi la fast den så säkert vi
kunde. ”hold on tight now” ropade macho killarna i båten. Wille spände sig fast
i masten och stog på däck för att kolla att tamparna höll medan jag simon och
madde satte oss sittbrunn. 3h timmar tog bogseringen, 8.5 knop var maxfarten
men det kändes mycket mer. Vi har ändå ett rekord på 8.9 hittills med bara
segel, dock medströms. Simon passade på att vila. Madde passade på att vara
vaken och på tårna. Wille passade på att hålla allt under kontroll från där han
satt på bommen medans jag passade på att försöka göra lite av allt.
Vi började närma oss stranden och
den vågbrytande piren de förde in oss mot. Simon väcktes och tilläggningstampar
samt fendrar förberedes. Samtidigt som vi la till kom poliserna från den
bogserande båten gående mot oss. ”Fan va dyrt det här kommer bli” tänker jag
igen.
- hola!
How are you guys!
På tå, nervös och skärrad svarar
jag:
- wow,
our heroes!
- just
doing our job comprade! so what happened? You sure everything is allright?
Vi förklarade situationen om
rodret och de bara skakade på huvudet och så något i still med ”oh my”. Vi
förklarade för tusonde gången att vi var så oerhört tacksamma. Den enda
kvinnliga polisen ombord är hon som tar befälet och pratar med oss. Ställer
frågor om vart vi kommer ifrån, vad som har hänt och väkomnar oss till landet.
Tack tänker vi alla, i varje fall jag simon och wille som alla har ett visum
för att ta oss in innanför usas gränser. Det är jobbigare för madde som inte
har något visum, det var hela anledinigen att vi inte skulle stanna här i
puerto rico. Frågan ”what is your purpose of this trip” dyker snabbt upp i
vanlig ordning. Vi borde fan bandat det här svaret och haft det på en diktafon
istället. Vi förklarar att madde inte har något visum och att det kanske blir
problem, poliserna pratar spanska emellan varann och säger till sist att vi ska
prata med customs and immigration. Vi frågar vart de befinner sig på ön och om
det finns möjlighet till en taxi till dom.
- no
no, dont worry i called them and they are on their way here.
Skönt att vi städade, nu kan vi
förvänta oss en total upp och ned vändning av den amerikanska border
controllen. Vi står med poliserna och konverserar och får ett sånt jävla bra
intryck, en genuin trevlighet med känslan av att de verkligen bryr sig. Customs
anländer till den stora bryggan vi ligger ensamma vid, nu är det kanske 10 personer runt
omkring oss. 10 personer som alla står med en glock pistol i bältet. De frågar,
who’s the capatain of this vessel? Eftersom att simon checkade ut os alla från
st martin är han nu kapten. Simon svarar. Alla blickar vänder sig mot honom och
man känner nästan vinddraget av rörelsen från alla beväpnade poliser. ”come
with me sir”
Papper byts runt, skrivs under
och noga inspektioner i passet sker.
- ok
you are all clear for entering our country, you though madeleine, since you
dont have a visa we have to make some paper work. It’s allright since you came
in with a distress call.
Fler papper utbyts och det tar låååång tid. Alla poliser är
jättetrevliga och intresserade. ”wow you are a long way from home” ”how do you
like it here?” ”that’s a nice boat”
Poliskvinnan pratar mycket med
madde. Jag tror att hon blir imponerad av att det finns en tjej ombord, precis
som att hon är den enda tjejen ombord på deras båt. Hon erbjuder, först madde
och sen oss att få duscha på stationen som ligger precis intill hamnen. Det är
en liten bunker men wow va skönt det var. AC och dusch! Vi får reda på att
många i polistsyrkan är bra på att meka med båtar och de lovar att komma o
hjälpa oss med båten, så fort de jobbat klart. Efter att vi har duschat frågar
srgt Lopez
- you
must be starving, have you eaten anything at all?
- Not
really, but we got some food onboard so that’s no worries. By the way, is that
a restaurant over there? frågar simon och pekar bort mot stranden
- Yea
it is, but it’s kind of expensive and takes a long time. You want to eat
anything else? I can take you to town for some restaurants.
svensk som man är insisterar man
på att man inte är så hungrig och ” no you don’t have to do that for us”. Man
får bara svaret att
- i
know i don’t have to do that but i want to.
Formella ord utväxlas och
ursäktanden förs fram till konstapeln. Slutligen sitter vi i hennes polisbil
medan hon kör oss till fast food heaven. KFC Burger King, Dominos, någonting
kallat church chicken samt wendys. Vi väljer wendys och hon åker upp på
parkeringen.
- ok
we’re here!
- Thank
you very much you’ve been most kind
- Don’t
worry, it’s just my job.
- You’re
not coming with us?
- Would
you want that?
- Yes
ofcourse!
Vi försöker förmedla till henne
att vi inte är rädda för kulturen utan snarare vill lära känna våran ”knight in
shimmeringen armor” som jag, 15 minuter senare med munnen full av baconburgare
kommer kalla henne. Efter maten som vi glatt trycker i oss följer vi med
konstapeln till polisbilen igen och hon frågar:
- so
you needed to get som groceries?
- Yes
we do, we’re almost out of food.
- Allright,
i can take you there if you want
Igen; no we’re allright, we can
just take a taxi from here. Vi får bara ett huvud på sne och en blick och inser
att det är lönlöst. Hon kör oss även dit. Vart har vi kommit egentligen? Är
alla så här i puerto rico? I bilen frågar jag om hennes skottsäkra väst hon har
på sig,
- arent
you warm in that? Do you really need to wear that here?
- I
have to, there’s alot of crime here in puerto rico. The biggest problem with it
is that i can’t wear the seatbelt.
- So
you’re breaking the law? What if your collegue will catch you.
- Shhhh.
Säger hon och ler.
Att det är mycket brott är känns
helt befängt, inte bara vårat första intryck utan den känslan har vi även när
vi lämnar. Srgt Lopez tar oss till mataffären, den är gigantisk. Där inne ville
jag stanna för resten av mitt liv tänkte jag. Jag har aldrig varit gladare av
ett ac system förens nu. Det känns som att vi springer på en sommaräng med
vinden fläktandes i håret medan vi hej vilt slänger ner olika konservburkar i
vagnen. Det blir många kulinariska rätter från italien som ravioli, lasagna,
beeferoni. Alla smakar exakt likadant fast i olika form. Asså lasagne på burk?
Blööööö. Men det måste ju prövas. Lopez följer med oss med vagnen och tipsar om
varor, alla springer åt olika håll o plockar det vi är sugna på, det blir många
dubletter av varorna, oreos och snickers tror jag alla kastar ner i vagnen. Det
svåraste att hitta e smör. Det står bara ”i can’t believe it’s not butter” på
alla paket. Rädda för fett men coca colan är billigare än vatten.
Kassörskan blippar in konserv
efter konserv. Simon står spänt o kollar när totalsumman bara stiger. Av någon
anledning har han tagit på sig matkrediterna. Samtidigt står jag madde wille o
lopez och packar varorna. Hur kul är det att polisen står med oss ”stackars
vilsna skeppsbrutna västerlänningar” och packar matvaror. Jag får känslan av
att alla ser oss på exakt det sättet. Jag kommer inte ihåg vad notan hamnade
på, men fan va dyrt det är att köpa mat åt 4 pers för ett par dagar. Hon i
kassan frågar simon om leg när han ska betala med kortet. Passen har vi lämnat
i båten. Srgt Lopez nickar till kassörskan och menar ”hey! Dom är med mig” och
kortet går igenom. Vi fyller polisbilens baklucka med konserver bananer och en
jävla massa ägg.
Ett par timmar senare vid båten
när Santiago, en av poliserna har slutat kommer han förbi med sin kompis. ”This
guy is like a father to me”. En riktig värsting mek är han, han är nog i samma
ålder som farsan, runt 65. Lite svårt kliver han ner i båten som ligger långt
under bryggkanten. Vi tittar på rorkulten samt motorn. Han kopplar snabbt vad
som behöver göras. Samtidigt som de står o diskuterar på spanska ropar wille
till mig nere i salongen ”hey! Bjud dom på bärs vafan” o bärs bjuds det på.
Till slut sitter vi där i sittbrunn och dricker blaskiga öl, röker pipa och får
lyssna på en jävla massa rövarhistorier om den äldre killens liv som fiskare.
Jag tänker att farsan o han skulle kunna prata i evigheter. När konstapeln går
iväg en stund lutar han sig fram till mig och säger tyst och skämtsamt ”keep
your enemies close right?” sen skrattar han högt och vi skålar med våran ”iron
jack”. Det är ett 70% jetfuel som säljs som rom på grenada.
Dagen därpå kommer santiago och
han kör runt oss i sin v10 polisbil. Wille är fett imponerad. Vilket JÄVLA drag
det var i den jeepen. Man märker att santiago vill visa upp den lite och accar
iväg från de andra bilarna. Han kör inte runt oss för skojs skull utan vi köpar
de delar till båten som behövs för att reparera rodret. Han åker även förbi
hans hem som är en riktig omväg. Han vill visa vart han bor och hans liv. Så
jävla skönt att man kan sitta med en polis i puerto rico som är 46 år och känna
att man bondar, så mycket så att han vill visa bilder på sin familj, hans hus
han har byggt och hans planer på att bygga en pool. Nu är jag lite trött på att
skriva om den här biten men kan bara säga att polisstyrkan var den BÄSTA jag
någonsin träffat på. Santiago hämtade sina dykartuber och kom på sin egna tid,
dök under båten o lagade rodret. Ville inte ha något betalt, man såg att han
sken upp när vi tackade honom så mycket. Båten är fixad och här börjar nästa
färgklick som vi träffar på ön. Det får bli nästa inlägg, jag lovar så mycket
som jag inte kan hålla men dessa människor jag tänker att jag ska skriva om kan
jag inte strunta i
No comments:
Post a Comment