Jag tänker att jag skriver om olika händelser jag minns eftersom att jag inte har skrivit på ett par dagar. Ett par, ärligt talat har jag utan att tänka efter ingen aning om hur länge sen det var vi kom hit.  I alla fall:

Vi vaknar upp på hotellet.  Simon knackar på min dörr o väcker mig, slaggmon väcker mig! Då vet man att han e pepp, jag blir också pepp, även om jag gärna hade sovit någon timma till. Men havet brusar utan för fönstret och äventyren väntar, Snowbird väntar! Vi går ut på den lilla stengången till huvudbyggnaden som helt är byggd i mörkt trä. Det stryker två katter omkring och tittar på oss nyfiket, inte den från igår. Vi blev ju tajta, dessa ser lite mer slitna ut. Istället för att sätta oss i baren som igår placerar vi oss nedanför på altanen. Nu lyser morgonsolen upp hela bukten, äntligen får vi se grenada i dagsljus. Wow, det är verkligen palmer här. Längst ut på den steniga stranden på sidorna av bukten står det ett par unga killar och fiskar.

-       fan vad vi kommer käka mycket fisk här, catch of the day liksom.

-       Aah, kommer bli så nice, fresh tuna. Straight form the ocean, thank you!

En servitis kommer fram till bordet och ger oss menyer och hälsar trevligt. Johnny jobbar väl nattskiftet. Menyn se väldigt internationell ut med omelett, bacon, toast och så ser vi ”platter of fresh fruit”. Det är SÅ taget. Vi tar även den klassiska scrambled eggs bacon och toast.

Tankarna går, blandad oro med total frihet. Hur ser båten ut, kommer allting fungera, hur går det egentligen för vår packning? Kommer den komma fram över huvud taget, kan vi segla utan den? Nä det går fan inte, jag kan segla för utan vind jag kan ro utan åror, men fan inte va på sjön utan snus i 2 månader!

Hom kommer ut med varsitt glas juice, ett fruktfat och varsin tallrik med english breakfast. Banan, mango, grapefrukt och något som är lite päronformat och smakar som äpple, men inte lika mycket. Vi får även grapefrukt marmelad till toasten. Det var asgott! Snacket går om hurvida vi ska sova en natt till på hotellet eller om vi ska bo i båten fr.o.m. nu.

- Vi kollar båten, känns den fresh och känner vi att vi klarar värmen så bor vi lätt där. Vi kan inte bo på hotell nu när vi har en båt tillgänglig. Servitrisen frågar om vi vill ha ett rum för kommande natt. Vi svarar precis som vi har tänkt. Men gärna en taxi till marinan. Hon nickar och säger ”I fix!”.

Vi betalar med us dollar och får tillbaka east caribbean dollars.  Klaven är queen Elizabeth och kronan är ett piratskepp. Haha, på riktigt? Tillbaka i rummet samlar vi ihop ”all” vår packning. Jag snor även tvålen som luktar mango. Complementary tänker jag, det bjuder dom säkert på.

Tillbaka i receptionen frågar servitrisen ” you ready to go?”. Ja svarar vi och står o väntar vid baren. Hon går iväg mot vägen och vi står kvar.

-       well, are you coming?

-       Oh are YOU driving us?

-       Yes ofcourse

-       Oh, i thought you called a taxi.

-       Nah, i can take you there. Its not far and i havent got much to do anyway.

På vägen till bilen kryper en 8 cm lång larv i färglada färger, jag stannar upp och beaundrar den medans simon och tjejen går vidare till bilen. ”Wow look at this!” säger jag o pekar, simon blir imponerad av den och hon ler. Vi kliver in i en liten mazda med nervevade rutor och gnissliga dörrar. Hon gör en jättestor u-sväng från den pyttelilla parkeringen med en palm i mitten. Hon skrattar och säger: ”i didnt want to crush the caterpillar”.

Vägen ringlar sig runt fötterna av de väldiga vulkanbergen. Det är torrt och väldigt igenväxt. Hon tutar hej vilt på bilar och folk som går längs vägarna.

-       friend of yours?

-       Nah, i always meet him on this road

-       It’s beautiful here, we didnt see much when we arrived.

-       Yes it is, it's a paradise, but its dry.

Tyst sitter vi och betraktar landskapet medans vi åker förbi små hus, många med en ensam get utanför. Som om det vore familjegeten. Det är ingen ac i bilen men vinden fläktar genom fönstren. 10 minuter resa och vi kommer fram till en grind i ett omhägnat område med taggtråd. Grinden är öppen och chauffören vinkar på vakten i den lilla träkojan som är aningen upphöjd. Här har hon varit förut tänker jag. In på den stora grusplanen ner mot vattnet och hon får syn på en kille i blå pikettröja. Hon tutar och ropar på honom. ”that’s my brother, he works here”. Hon frågar oss vad båten heter. Snowbird svarar vi. Hon vänder sig för att prata med sin brorsa. Asså det är engelska, men vi fattar ingenting, det är sån sjuk karibisk dialekt. Han pekar upp mot skogen där vi kom ifrån. Vi kliver ur bilen och tackar så mycket. Vi hade tydligen redan betalat för taxin när vi betalade notan för rummet, frukosten och middagen.

Vi letar och letar. På högersidan ligger det bara ketamaraner, eller tvåskrovsfartyg som peter bruce skriver i segelboken jag har läst på planet. På vänster sidan ligger segelbåtarna, där vi ska leta. Vi går igenom alla och hittar till slut. Gigantiska båtar, helvete vilka skepp folk har här. Snowbird är nästan minst, det känns skönt. Fulla av förväntningar lutar vi stegen mot relingen och kliver upp. ”jahopp, det är här vi ska bo den kommande framtiden” säger simon . Två månader, jag tänker efter och inser att jag har bara bott på tre ställen längre än så. Kronängsvägen tills att jag blev 6, fiskaregatan tills att jag blev 18 och på duvnäsgatan har jag bara hunnit bo i två veckor. Sittbrunnen är större än vad jag trodde. Här kan man ju sitta typ 5 pers. Här finns det mycket att skriva om men det är inte så kul, varken att läsa eller skriva men jag kan förklara kort att båten är i gott skick och kan säga att vi tittar i alla luckor och vrår. Vi får koll på vart vi har det mesta. Massor av power tools,, en symaskin samt ett par flaskor rödvin. Det är nog det sista man är sugen på i den här värmen. Vi svabbar och fixar, får en känsla över hur båten skall hanteras.

Ville hade skrivit på facebook att han skulle komma på söndagen. För er som inte vet så är ville vår tredje och sista konstanta besättningsman. Han har nyligen gjort en resa från nya kaledonien i stillahavet till västra indiska oceanen. He’s a pro!  Vi sitter nere på restaurangen på marinan och precis som den tidigare serveringen vi satt på ligger den intill, eller nästan på stranden.

Där har vi wifi och skriver till honom på facebook. Inget svar, inget svar. Jag passar på att lägga upp en bild på instagram. En posig bild när simon dricker en Carib beer, locally brewed. I instagramflödet ser jag att Love Bertilsson lägger upp en partybild från New York och taggar Ville. Oj, känner dom varandra? Hela dagen går och vi arbetar med båten. Ingen ville dyker upp. Vi köper oss ett par öl att ta med från restaurangen när det mörknar, redan vid 7. Fortfarande ingen ville, vad fan har hänt? Vi bäddar förpiken och salongen. Morgonen därpå vaknar vi i en hetta som påminner lite om festival, när man vaknar i tältet och allt bara brinner. Morgontrötta, törstiga och med samma adidasbyxor som jag har bekantats med mer än vad jag egentligen vill går vi ner till stranden igen för att äta frukost. Simon har hittat Martins (jag antar att det är Martins) shorts som är lite smått smutsiga och/eller mögliga och ser nöjd o luftig ut.  Även här serverar dom english breakfast. Är det de engelska påbråt som speglar av sig på menyn eller är det en internationell meny? Vi frågar oss vart Ville har tagit vägen och simon säger:

-       jag lovar att han kommer komma incycklandes på en sliten kronan hoj och vinka med ett leende.

-       haha, eller hur! Helt putte mode på den.

sen kommer han faktist, inte på helt samma sätt men nästan. Han går ut igenom ”office” som ligger precis bredvid där vi sitter o käkar. Ett stort colgate leende och ett ”tjena grabbar” får vi. Fan va glada vi är att se honom. Förseningar förklarar han. Han har fan packning med sig, undra man får låna ett par shorts.

Vi visar honom båten och han lyser upp, lika fascinerad som vi var går han igenom vårt nya hem och säger. ”fan här kommer vi leva som kungar grabbar”. Ett par timmars igenomgående, städning och upprustning är det dags för lunch och ett bad. Vi går in i ”office” igen för att kolla om vårat bagage har kommit. Det första jag ser när den lätta svängdörren går upp är två stora svarta bags. ”YES!” utbrister jag utan att ens ha tagit ögonkontakt med kvinnan i receptionen som är mitt i en diskussion med en fransyska. Sistnämnda verkar upprörd men satan vad jag inte bryr mig just nu. Jag öppnar min väska och allt snus är där!! Jag avbryter deras diskussion och säger någonting i stil med ”our luggage, it’s finally here!”. Receptionisten ler o nickar samtidigt som hon försöker lyssna på fransyskan som inte har noterat vår ankomst eller glädje. Ingen fråga om det verkligen var våra väskor eller våra ID. Nice tänker jag. Här litar man på varann. Rotar fram adidas speedosen och svider om. 

Jag frågar, men bestämmer snarare:

-       kan vi inte gå ut på bryggan o bada

-       varför det? Frågar simon.

-       Jag hatar att få sand på fötterna.

-       Asså åke, du kommer inte undkomma sand på den här resan, jag e ledsen.

-       Man kan väl undvika den så gott det går?

-       OK, vi går väl ut på bryggjäveln då.

Förlåt alla, men jag hatar verkligen sand. Det fastnar när man har badat, man får aldrig av det och sen kommer det in i kläderna och framför allt kalsongerna. Det hamnar till slut även i sängen och sen ligger man o sover på ett jävla sandpapper. Det är väl fan ingen som kan gilla det?? ELLER?

Jag tänker att jag spolar fram lite här och berättar om när vi åkte till St. George, för att köpa bottenfärg. I skrivande stund har simon precis gått o lagt sig, jag sitter i kabinen och ville sitter utanför i sittbrunn och sorterar tampar.

Eftersom att dom inte hade rödbrun bottenfärg på marinan tänkte vi att vi åker in till stan för att testa lyckan. Jag går i förväg från båten som står inträngd på land bakom ett pars pensionär-fransosers båt. I vakttornet sitter två killar i 30-års åldern och pratar engelska med varann som jag inte skulle förstå ett ord av även om det var i slowmotion. Jag frågar om dom har ett nummer till en taxi, han säger bara ”no, no, i fix mon”.  Jag väntar en stund, ville och simon kommer ut på grusplanen, det här är så lol, den består av snäckor. Gruset här är vackra snäckor som typ är malda. Jag möter upp dem och det skrattas o diskuteras. En liten bil, en till vit mazda rullar fram. Vakten nickar till oss samtidigt som vi tackar för hjälpen. Vi hoppar in i baksätet, inga säkerhetsbälten. Varför trodde vi att det skulle finnas? I framsätet sitter jacob, som vi kommer börjar lära känna under vistelsen på grenada. I passagerarsätet, som jag alltid tror är förarsätet eftersom att det är vänstertrafik, sitter en väldigt trött rastaman. Jag tror inte dom pratade med varann under hela resan. Jacob frågar vart vi ska. Vi svarar att vi vill till båtaffären i stan. En nick får vi, verkar vara standard. Han drar i gasen så att snäckgruset flyger bakom hans lilla bil. det är många fartgupp på vägen. Jag vet inte om han moddat bilen så att den är låg eller om fartguppen är ovanligt höga men han måste alltid snedda över dom för att botten inte ska skrapa i. De gånger den skrapar i och vi alla i baksätet gnisslar tänder över hur der låter sitter hans buddy bredvid och halvsover. Vägen till stan är mer ringlig än den till hotellet. Nu ska vi nästan över berget. Överväxt berg på ena sidan och stup på andra. Jag som lätt får svindel kopplar bort det helt eftersom att man ser havet, det fruktansvärt lockande havet. Simon säger

-       nu vill jag bara få snowbird klar. Det känns som att vi är i ett fängelse. Ett fängelse bebott av mygg och sandloppor.

Jag skrattar och menar att det han säger om ön är vad många skulle kalla paradiset på jorden..

-       jaha, men jag vill fan ut där. Jag vill se ön från det turkosa havet

Jag håller med, fan vad jag håller med.

Småhus o getter på varannan tomt forsätter vi. Uppe på berget och en lång asfalterad väg utan räcken börjar vi se staden. Den breder ut sig över två laguner. 

Högsta punkten i stan är en gammal kyrka. Känns som en vanlig gammal fin kyrka som vi är bortskämda nog att ha över hela sverige, ok inte riktigt.

Kvinnan som hjälper oss i båtaffären är jättetrevlig men här följer bara, återigen, tråkigt fackspråk om segling. Det enda nämnvärt är priset på bottenfärg. Shit det är fan som att köpa flytande guld, både pris och vikt. Vi hittar inte färgen vi vill ha och köper svart istället. Vi sätter våra spår på Snowbird. Måste bara inflika om hur sjukt det är att man rollar på rent jävla gift för att inte havstulpaner ska växa på skrovet. Havstulpaner må låta jättevackert men det är inte jättefint och det förstör botten. Här i västindien växter det så sjukt mycket. Något som Martin påpekade i vår kontinuerliga sms-kontkt. Inte alls som på Thyra under liljeholmsbron. Just där undrar jag om någonting kan växa, i alla fall nu när man sitter här. Förlåt skriver ett helt kapitel om det jag skulle avsluta.

Bottenfärgen inköpt samt de billigaste rollersen. Satan vad vi får ångra det sistnämnda köpet. Dom pajade fan direkt. Det känns som att det var skämt rollers från buttericks. Ungefär som när pappa köpte skämt tuggummin med vitlökssmak till mamma när dom dejtade varpå hon tuggade o frågade ”mmm, vart har du köpt dom här?”

En van åker förbi o saktar in, Ville får kontakt med bilen och vinkar. Den stannar vid sidan av vägen som går precis längs det turkosa vattnet. Vi springer över gatan och hoppar in. Vanen är knökfull och inser att det är en buss. Ville och simon sätter sig längst bak. Jag tror vanen, förlåt, bussen, tar 12 personer. Jag sätter mig i sätet framför bredvid en tjej i vår ålder. Ville lutar fram huvudet emellan oss och frågar henne vart bussen går och om den går förbi någon marknad. Hon nickar och svarar, ja det gör den. De fortsätter konversera men jag zonar ut totalt och tittar ut över staden som verkligen är byggd på ett sluttande berg rakt ner i vattnet. Vi kommer fram till t-centralen, som det skulle heta i modersmål. Det är snarare ett parkeringshus. Överallt står det ungdomar i marinblå och vita skoluniformer. Tjejerna har kjol och killarna har slips. Folk tittar, men inte överdrivet mycket. Vi letar oss fram efter marknaden.

En jobbig kille i 40-års åldern nästan sliter tag i oss och påtryckligt visar vart vi ska gå och guidar oss, vi vill inte gå i hans takt alls. Vi vill bara gå omkring och titta på stan i själva. Utanför mataffären vi passerar står det en tjej och säljer kryddor. Lokalt producerat i små zippåsar. Kanel, saffran, curry, chili, svartpeppar och socker. Ville köper en påse curry, jag luktar på den, ouf va hungrig jag är. Det är vi alla. Vi blir tipsade om ett ställe att äta lite local på. Det är rakt ovanför mataffären. Känns inte så nice. Vi går upp för trappen ifrån den lysrörsbelysta karibiska icat och kommer upp till något som liknar en blandning av en sportbar och en livsmedelsaffär. Nästan helt utan fönster. ”nä men vi kan inte hålla på att leta mer, nu måste vi äta” vi tittar efter ett bord och ser att bakom baren kan man gå ut på balkongen, nice!

Det är helt bricklunchstyle. Simon sitter och vaktar färgen för tusenlappar och ville är på toa så jag ställer mig själv i kön. Jag gör som killen framför mig, man tar en bricka sen står man framför en glasmonter med all mat, så mycket mat! Ingen som serverar, killen framför vänder sig emot mig och påpekar hurvida det är så många som jobbar men ingen som hjälper kunderna. Gröna ögon, killen har fan lysande gröna ögon. Har aldrig sett det tidigare. Jag frågar honom vilken mat som är god och vad man borde ta. ”Watch me.” säger han när servitrisen kommer, eller borde man kalla det slevaren, kanske t.o.m. sleverska? han plockar på sig ris med grönsaker, någon blomkålssallad, sojabönröra. Jag frågar:

-       how’s the fish

-       iz really good, bat expensive.

-       Expensive? Why? It’s catched locally, isn’t it?

-       I’ iz mon.

-       So whats up with the price?

-       Dunno mon.

Han fortsätter att prata men där tappar jag honom. En local med den mörkaste hyn och de mest lysande gröna ögonen jag någonsin skådat babblar på om fisk och mat. Jag vet inte, jag är bara fascinerat av ögonfärgen och nickar som om att jag hänger med eller förstår. Jag plockar på mig lite fler maträtter än vad han gör, man måste ju testa allt! Betalar maten samt en carib 5.2 275ml med us dollar och får tillbaka piratvalutan. Alltså mynten med piratskeppen på.

Nu är det jättesent. Tänker att jag ska skriva om elproblemet vi hade en annan dag.

***SPOILERALERT*** Det slutade med att vi stog i kabinen och hoppade o kramades när regulatorn började lysa.

Jag lovar att lägga upp mer bilder, har inte fixat connection med GoPron ännu