olyckan som blev total lycka

onsdag 9 juni 01:21

Styrningen har varit lite bökig de senaste dagarna, kan inte sätta fingret på det men det har känts som att båten har varit lite trotsig och inte lytt roder tagen. Ikväll kom dock droppen.  Vi har seglat i ungefär 48h i sträck, ungefär kl 10 ikväll började det blåsa på något och vågorna började resa sig. Från våra platser i sittbrunn kunde man se vågorna bakom sig resa sig högre än vad man själv blickade ut. Har man dessa vågor med sig är det ganska schysst, de ger en bra fart och stabilitet, dvs. om man kunde styra båten. Rodret hade nästan helt slutat svara på girar åt styrbord, lite som zoolander kunde båten bara styra åt ett håll. Missade man kursen med 10 grader fick man istället svänga runt 270 igen för att hamna på rätt spår. Vi försökte med att hissa storseglet, hissa genoa, reva storsegel, reva lite genoa, reva all genoa, kombinera motor och segel men vi kom inte runt vågorna som gång på gång tryckte oss ur kurs. 12 distans norr om puerto rico låg vi nu och guppade. Wille försökte provisoriskt skapa ett drivankare så att vi åtminstone kunde hålla fören mot vågorna medan vi låg o guppade. Jag är väldigt imponerad av wille i sådana situationer. Han håller moralen uppe hos oss när allt börjar kännas hopplöst, mitt under allt jobb och spring stannar han upp, kräks och fortsätter efter det.  Vi fortsätter att driva, vågorna kommer från sidan och sätter båten i häftig gungning, ingen våg är den andra lik så att försöka parera dom olika blir väldigt utmattande efter ett tag, stå upp kan man glömma, man får sitta ner o spjärna emot med benen för att in ramla omkull. Simon ligger i förpiken med madde, han sover, hon är livrädd. Det är nästan fullmåne och den lyser upp hela natthimlen. Det blir nästan som en extra dag, en lilldag när månen stiger över horisonten. Enstaka moln driver långsamt förbi och det ser sådär vackert men lite spöklikt ut när det vita skenet försöker ta sig igenom. Jag är väldigt tacksam att den lyser så starkt idag, aningens förvarning får man så pass av vågorna. I horisonten ser vi puerto rico lysa, vi vill dit. Vågorna och styrningen stoppar oss dock, ifall vi beger oss in och knappt kan styra kommer det bli svårt att lägga oss på ett skyddat ställe. Simon kommer upp och frågar:

-       hur går det här då?

-       Ja åt helvete ser du väl?

-       Ja jag märker det, vissa försöker faktiskt sova på den här båten!

Simon gör ett par försök vid rodret fast med samma resultat. Vi bestämmer oss för att ligga o driva tills att vinden mojnar så att vi kan försöka igen och kanske titta på rodret. Jag tar första vaktpasset och de andra går ner och vilar, alla av oss är väldigt trötta och det vi har i våra sinnen är sängarna där hemma. Nybäddade stora sängar utan gupp i. Nere i salongen har det vi stuvat fast släppt och det ser ut som ett virvelvind har passerat igenom, wasaknäcket vi hade hittat på st martin ligger som en säck blöta smulor och rasslar fram och tillbaka över durken medan Snowbird gungar i havets takt. Nu ligger wille där och vilar, simon ligger i akterruffen precis bakom mig och madde i förpiken. Det verkar inte bli så mycket vilande för henne. Då och då sköljer en våg in i sittbrunn medan jag sitter med en stor klump i magen och betraktar månljuset. Snart går solen upp, snart mojnar vinden och snart får jag lägga mig ner för att vila.

onsdag  9 juni ca 0830

jag har vilat i ungefär 3h, jag väckte simon som låg i akterruffen för att ta över mitt nattpass. Solens sken börjar skymta i horisonten och speglar sig på ett par stackmoln som ligger rakt över oss. Anledningen till mitt uppvaknande är att simon och wille letar efter material att göra ett tillfälligt roder av. På hyllan över bädden jag ligger i finns massa roliga ting, en harpun, ett par lattor (segeldelar) en paddel, en present som jag har hittat till boffe från ön St. Christopher och en fil (den behöver filas lite). Det ligger även ett par träplankor som de tänkte kanske skulle kunna va till hjälp. De va inte till hjälp. Jag är trots allt spring fortfarande väldigt trött, jag går och lägger mig i förpiken.  Där fram är det mest guppigaste stället på hela båten men det svalaste. Vågorna hade lugnat sig så jag fick ändå 1-2h sömn till. Under tiden sker problemlösningar och reparationsförsök. Älskar att vi har två go pro kameror ombord. Istället för att dyka i fäster simon och wille en kamera på båtshaken så kan man se direkt streamat eller ”live”. Rorkulen rör sig för fullt men rodret är totalt stumt. Jag vaknar av att bruset från VHF radion. Så hög volym hade jag inte när jag somnade om. Emellan brusen hör jag wille från aktern mumla. Jag förstår snart att det är han som pratar i den. Vimmelkantig går jag upp ur bädden, slår huvudet i taket i ”korridoren” förbi toaletten till salongen som så många gånger för. Jag håller i handtagen i taket samtidigt som jag passerar förbi wasasmulorna som fortfarande ligger kvar på golvet, dock ej på samm ställe. Ute i sittbrunn träffar tre par uttröttade allvarliga men ändå livfulla ögon. Det första jag hör är

-       This is sierra foxtrot charlie, 89-89.  Sierra foxtrot charlie 89-89 calling u.s. coast guard of puerto rico. Come in.

-       This is us coast guard of puerto rico. Switch to channel 1-2. Channel 1-2 over.

-       This is snowbird,, we copy. Channel 1-2 over

Wille som för konversationen byter över till kanal 12 på VHFen.  Jag frågar om vi behöver bogsering men vet att om man tar till kanal 16 på radion och anropar om hjälp har man testat allt. Fun fact, i vår seglings playlist har vi ”lilla lovis - man måste testa allt”. Jag får den här låten på hjärnan och nynnar på den i flera timmar. Opassande? Det är aldrig opassande med musik tänker jag.

På kanal 12 pratar wille med kustbevakningen och alla sitter spänt och lyssnar, tänker att det var som när familjen samlades framför radion när kriget bröt ut. Bakom statiskt brus hör vi en riktig amärikän prata med oss. Situationen förklaras och vi blir ombedda att ta kontakt med dom om ytterligare en timma. Sjön är nu tillräckligt lugn och solen skiner så att hela besättningen ska kunna känna sig lugn (hej madde!). kustbevakningen ska kolla om det finns några frivilliga locals som kan tänka sig att komma och bogsera oss, finns ej det ska det höra med olika boseringsbolag. ”shit va det här kommer kosta” tänker jag. Vi insätter oss i vardagliga sysslor medans vi väntar. Disken diskas, det städas i båtens alla hytter och allting stuvas tight. Vi röker lite tobak ur kaptenspipan med en ”scandinavian blend” som vi hittade på Gustavia. En timma senare får vi ett anrop:

-       This is the u.s coast guard of puerto rico, us coast guard of puerto rico. Calling snowbird, sierra foxtrot charlie 89-89, come in.

-       This is snowbird. Come in us coast guard.

De upprepar samma meddelande igen. Vi också.

-       Us coast guard to snowbird, do you copy

-       Snowbird to us coast guard, we read you loud and clear.

-       Swedish snowbird, too much static, can you call us on a land line?

Vi fick numret och ringde dom på min telefon. Den har använts flitigt under resans gång, då och då tänker jag att ”det här kommer bli dyrt”. Det tänkte jag även i den här situationen. Den här av alla? Samtidigt går texten ”den som väntar på något gott kan dra åt helvete”. Efter samtalet med kustbevakningen får vi reda på att de inte har hittat någon frivillig. Priset för bogsering kosta emellan 350-500 dollar i timman, 1h från land, 8h från en reparations marina. ”fan det här kommer vi inte kunna betala, 8 *350 är en saftig summa”. Vi fortsatte konversationen och kustbevakningen insåg att det inte var pengar vi kunde plocka från fickan. ”don’t worry, we’ll find a solution for you. All we care about is your safety” samtalet kändes verkligen helt ärligt, men man fattar ju att nån ska ha betalt för en sådan resa.

En timma senare blev vi kontaktade återigen på radion och ombedda att ringa upp dem, de sa att de hade hittat en local som tänkte bege sig ut. Vi pustade ut och kände oss lättade att det kanske inte kommer bli så dyrt i alla fall. ’puerto Rico är U.S territory så samma immigration lagar gäller där som i staterna. Vi hade absolut inte tänkt att gå in i detta land, vi höll oss tom långt ut från kusten för att undvika problem.  När jag har åkt in i usa tycker jag att det är fett obehagligt att prata med customs and boarder control. Sättet de pratar får en alltid att kännas som kriminell. Skägget hjälper inte, tyvärr, blåa ögon hjälper, tyvärr. Under tiden vi håller på att städa båten och förväntar oss en local som ska komma ut med sin båt skymtar jag någonting borta bland vågorna. Jag avbryter disken och tar fram kikaren. Det är en båt, den vekar komma hitåt! Det tar ungefär tio minuter efter att den dök upp tills att jag såg vad det var för en båt, polisbåten. Shit vilken jävla båt dom har. 3*300 mercury motorer, en v-formad botten som tar vilka vågor som helst fast fortfarande bred baktill så att den är stabil. Den kommer allt närmre och jag ser två personer i de snabbaste oljefärgade oakley glasögon jag någonsin har sett. Sånna vill jag ha! Nervöst skriker jag fram

-       O’boy am i glad to see you!

-       Hola! I heard you were in some trouble!

-       Yeah you can calll it that.

-       Hold on, we’ll throw you a line

Städningen, som i princip var klar stannade upp och fokusen las på att säkra en lina från deras super snabba motorbåt till våran lite mer långsammare, lugnare fast fortfarande superbåt (utan styrning). En tamp slängdes över till oss och vi la fast den så säkert vi kunde. ”hold on tight now” ropade macho killarna i båten. Wille spände sig fast i masten och stog på däck för att kolla att tamparna höll medan jag simon och madde satte oss sittbrunn. 3h timmar tog bogseringen, 8.5 knop var maxfarten men det kändes mycket mer. Vi har ändå ett rekord på 8.9 hittills med bara segel, dock medströms. Simon passade på att vila. Madde passade på att vara vaken och på tårna. Wille passade på att hålla allt under kontroll från där han satt på bommen medans jag passade på att försöka göra lite av allt.

Vi började närma oss stranden och den vågbrytande piren de förde in oss mot. Simon väcktes och tilläggningstampar samt fendrar förberedes. Samtidigt som vi la till kom poliserna från den bogserande båten gående mot oss. ”Fan va dyrt det här kommer bli” tänker jag igen.

-       hola! How are you guys!

På tå, nervös och skärrad svarar jag:

-       wow, our heroes!

-       just doing our job comprade! so what happened? You sure everything is allright?

Vi förklarade situationen om rodret och de bara skakade på huvudet och så något i still med ”oh my”. Vi förklarade för tusonde gången att vi var så oerhört tacksamma. Den enda kvinnliga polisen ombord är hon som tar befälet och pratar med oss. Ställer frågor om vart vi kommer ifrån, vad som har hänt och väkomnar oss till landet. Tack tänker vi alla, i varje fall jag simon och wille som alla har ett visum för att ta oss in innanför usas gränser. Det är jobbigare för madde som inte har något visum, det var hela anledinigen att vi inte skulle stanna här i puerto rico. Frågan ”what is your purpose of this trip” dyker snabbt upp i vanlig ordning. Vi borde fan bandat det här svaret och haft det på en diktafon istället. Vi förklarar att madde inte har något visum och att det kanske blir problem, poliserna pratar spanska emellan varann och säger till sist att vi ska prata med customs and immigration. Vi frågar vart de befinner sig på ön och om det finns möjlighet till en taxi till dom.

-       no no, dont worry i called them and they are on their way here.

Skönt att vi städade, nu kan vi förvänta oss en total upp och ned vändning av den amerikanska border controllen. Vi står med poliserna och konverserar och får ett sånt jävla bra intryck, en genuin trevlighet med känslan av att de verkligen bryr sig. Customs anländer till den stora bryggan vi ligger ensamma vid,  nu är det kanske 10 personer runt omkring oss. 10 personer som alla står med en glock pistol i bältet. De frågar, who’s the capatain of this vessel? Eftersom att simon checkade ut os alla från st martin är han nu kapten. Simon svarar. Alla blickar vänder sig mot honom och man känner nästan vinddraget av rörelsen från alla beväpnade poliser. ”come with me sir”

Papper byts runt, skrivs under och noga inspektioner i passet sker.

-       ok you are all clear for entering our country, you though madeleine, since you dont have a visa we have to make some paper work. It’s allright since you came in with a distress call.

 Fler papper utbyts och det tar låååång tid. Alla poliser är jättetrevliga och intresserade. ”wow you are a long way from home” ”how do you like it here?” ”that’s a nice boat”

Poliskvinnan pratar mycket med madde. Jag tror att hon blir imponerad av att det finns en tjej ombord, precis som att hon är den enda tjejen ombord på deras båt. Hon erbjuder, först madde och sen oss att få duscha på stationen som ligger precis intill hamnen. Det är en liten bunker men wow va skönt det var. AC och dusch! Vi får reda på att många i polistsyrkan är bra på att meka med båtar och de lovar att komma o hjälpa oss med båten, så fort de jobbat klart. Efter att vi har duschat frågar srgt Lopez

-       you must be starving, have you eaten anything at all?

-       Not really, but we got some food onboard so that’s no worries. By the way, is that a restaurant over there? frågar simon och pekar bort mot stranden

-       Yea it is, but it’s kind of expensive and takes a long time. You want to eat anything else? I can take you to town for some restaurants.

svensk som man är insisterar man på att man inte är så hungrig och ” no you don’t have to do that for us”. Man får bara svaret att

-       i know i don’t have to do that but i want to.

Formella ord utväxlas och ursäktanden förs fram till konstapeln. Slutligen sitter vi i hennes polisbil medan hon kör oss till fast food heaven. KFC Burger King, Dominos, någonting kallat church chicken samt wendys. Vi väljer wendys och hon åker upp på parkeringen.

-       ok we’re here!

-       Thank you very much you’ve been most kind

-       Don’t worry, it’s just my job.

-       You’re not coming with us?

-       Would you want that?

-       Yes ofcourse!

Vi försöker förmedla till henne att vi inte är rädda för kulturen utan snarare vill lära känna våran ”knight in shimmeringen armor” som jag, 15 minuter senare med munnen full av baconburgare kommer kalla henne. Efter maten som vi glatt trycker i oss följer vi med konstapeln till polisbilen igen och hon frågar:

-       so you needed to get som groceries?

-       Yes we do, we’re almost out of food.

-       Allright, i can take you there if you want

Igen; no we’re allright, we can just take a taxi from here. Vi får bara ett huvud på sne och en blick och inser att det är lönlöst. Hon kör oss även dit. Vart har vi kommit egentligen? Är alla så här i puerto rico? I bilen frågar jag om hennes skottsäkra väst hon har på sig,

-       arent you warm in that? Do you really need to wear that here?

-       I have to, there’s alot of crime here in puerto rico. The biggest problem with it is that i can’t wear the seatbelt.

-       So you’re breaking the law? What if your collegue will catch you.

-       Shhhh. Säger hon och ler.

Att det är mycket brott är känns helt befängt, inte bara vårat första intryck utan den känslan har vi även när vi lämnar. Srgt Lopez tar oss till mataffären, den är gigantisk. Där inne ville jag stanna för resten av mitt liv tänkte jag. Jag har aldrig varit gladare av ett ac system förens nu. Det känns som att vi springer på en sommaräng med vinden fläktandes i håret medan vi hej vilt slänger ner olika konservburkar i vagnen. Det blir många kulinariska rätter från italien som ravioli, lasagna, beeferoni. Alla smakar exakt likadant fast i olika form. Asså lasagne på burk? Blööööö. Men det måste ju prövas. Lopez följer med oss med vagnen och tipsar om varor, alla springer åt olika håll o plockar det vi är sugna på, det blir många dubletter av varorna, oreos och snickers tror jag alla kastar ner i vagnen. Det svåraste att hitta e smör. Det står bara ”i can’t believe it’s not butter” på alla paket. Rädda för fett men coca colan är billigare än vatten.

Kassörskan blippar in konserv efter konserv. Simon står spänt o kollar när totalsumman bara stiger. Av någon anledning har han tagit på sig matkrediterna. Samtidigt står jag madde wille o lopez och packar varorna. Hur kul är det att polisen står med oss ”stackars vilsna skeppsbrutna västerlänningar” och packar matvaror. Jag får känslan av att alla ser oss på exakt det sättet. Jag kommer inte ihåg vad notan hamnade på, men fan va dyrt det är att köpa mat åt 4 pers för ett par dagar. Hon i kassan frågar simon om leg när han ska betala med kortet. Passen har vi lämnat i båten. Srgt Lopez nickar till kassörskan och menar ”hey! Dom är med mig” och kortet går igenom. Vi fyller polisbilens baklucka med konserver bananer och en jävla massa ägg.

Ett par timmar senare vid båten när Santiago, en av poliserna har slutat kommer han förbi med sin kompis. ”This guy is like a father to me”. En riktig värsting mek är han, han är nog i samma ålder som farsan, runt 65. Lite svårt kliver han ner i båten som ligger långt under bryggkanten. Vi tittar på rorkulten samt motorn. Han kopplar snabbt vad som behöver göras. Samtidigt som de står o diskuterar på spanska ropar wille till mig nere i salongen ”hey! Bjud dom på bärs vafan” o bärs bjuds det på. Till slut sitter vi där i sittbrunn och dricker blaskiga öl, röker pipa och får lyssna på en jävla massa rövarhistorier om den äldre killens liv som fiskare. Jag tänker att farsan o han skulle kunna prata i evigheter. När konstapeln går iväg en stund lutar han sig fram till mig och säger tyst och skämtsamt ”keep your enemies close right?” sen skrattar han högt och vi skålar med våran ”iron jack”. Det är ett 70% jetfuel som säljs som rom på grenada.

Dagen därpå kommer santiago och han kör runt oss i sin v10 polisbil. Wille är fett imponerad. Vilket JÄVLA drag det var i den jeepen. Man märker att santiago vill visa upp den lite och accar iväg från de andra bilarna. Han kör inte runt oss för skojs skull utan vi köpar de delar till båten som behövs för att reparera rodret. Han åker även förbi hans hem som är en riktig omväg. Han vill visa vart han bor och hans liv. Så jävla skönt att man kan sitta med en polis i puerto rico som är 46 år och känna att man bondar, så mycket så att han vill visa bilder på sin familj, hans hus han har byggt och hans planer på att bygga en pool. Nu är jag lite trött på att skriva om den här biten men kan bara säga att polisstyrkan var den BÄSTA jag någonsin träffat på. Santiago hämtade sina dykartuber och kom på sin egna tid, dök under båten o lagade rodret. Ville inte ha något betalt, man såg att han sken upp när vi tackade honom så mycket. Båten är fixad och här börjar nästa färgklick som vi träffar på ön. Det får bli nästa inlägg, jag lovar så mycket som jag inte kan hålla men dessa människor jag tänker att jag ska skriva om kan jag inte strunta i

Vind i seglen!

Jag har inte haft så mycket tid att skriva ännu, inte resten av crewet heller som har lovat en hjälpande hand. Nu är vi dock på Martinique, Madde har anlänt!!! har varit här ett par dagar nu men småfix förhindrar oss att åka. Hoppas på att få checka ut imorgon och ta oss vidare, tror vi har st bart, Gustavia i sikte. Har lite roligt o att skriva om så det kommer! Nu tänkte jag bara ladda upp lite slumpade bilder. 

Jag tänker att jag skriver om olika händelser jag minns eftersom att jag inte har skrivit på ett par dagar. Ett par, ärligt talat har jag utan att tänka efter ingen aning om hur länge sen det var vi kom hit.  I alla fall:

Vi vaknar upp på hotellet.  Simon knackar på min dörr o väcker mig, slaggmon väcker mig! Då vet man att han e pepp, jag blir också pepp, även om jag gärna hade sovit någon timma till. Men havet brusar utan för fönstret och äventyren väntar, Snowbird väntar! Vi går ut på den lilla stengången till huvudbyggnaden som helt är byggd i mörkt trä. Det stryker två katter omkring och tittar på oss nyfiket, inte den från igår. Vi blev ju tajta, dessa ser lite mer slitna ut. Istället för att sätta oss i baren som igår placerar vi oss nedanför på altanen. Nu lyser morgonsolen upp hela bukten, äntligen får vi se grenada i dagsljus. Wow, det är verkligen palmer här. Längst ut på den steniga stranden på sidorna av bukten står det ett par unga killar och fiskar.

-       fan vad vi kommer käka mycket fisk här, catch of the day liksom.

-       Aah, kommer bli så nice, fresh tuna. Straight form the ocean, thank you!

En servitis kommer fram till bordet och ger oss menyer och hälsar trevligt. Johnny jobbar väl nattskiftet. Menyn se väldigt internationell ut med omelett, bacon, toast och så ser vi ”platter of fresh fruit”. Det är SÅ taget. Vi tar även den klassiska scrambled eggs bacon och toast.

Tankarna går, blandad oro med total frihet. Hur ser båten ut, kommer allting fungera, hur går det egentligen för vår packning? Kommer den komma fram över huvud taget, kan vi segla utan den? Nä det går fan inte, jag kan segla för utan vind jag kan ro utan åror, men fan inte va på sjön utan snus i 2 månader!

Hom kommer ut med varsitt glas juice, ett fruktfat och varsin tallrik med english breakfast. Banan, mango, grapefrukt och något som är lite päronformat och smakar som äpple, men inte lika mycket. Vi får även grapefrukt marmelad till toasten. Det var asgott! Snacket går om hurvida vi ska sova en natt till på hotellet eller om vi ska bo i båten fr.o.m. nu.

- Vi kollar båten, känns den fresh och känner vi att vi klarar värmen så bor vi lätt där. Vi kan inte bo på hotell nu när vi har en båt tillgänglig. Servitrisen frågar om vi vill ha ett rum för kommande natt. Vi svarar precis som vi har tänkt. Men gärna en taxi till marinan. Hon nickar och säger ”I fix!”.

Vi betalar med us dollar och får tillbaka east caribbean dollars.  Klaven är queen Elizabeth och kronan är ett piratskepp. Haha, på riktigt? Tillbaka i rummet samlar vi ihop ”all” vår packning. Jag snor även tvålen som luktar mango. Complementary tänker jag, det bjuder dom säkert på.

Tillbaka i receptionen frågar servitrisen ” you ready to go?”. Ja svarar vi och står o väntar vid baren. Hon går iväg mot vägen och vi står kvar.

-       well, are you coming?

-       Oh are YOU driving us?

-       Yes ofcourse

-       Oh, i thought you called a taxi.

-       Nah, i can take you there. Its not far and i havent got much to do anyway.

På vägen till bilen kryper en 8 cm lång larv i färglada färger, jag stannar upp och beaundrar den medans simon och tjejen går vidare till bilen. ”Wow look at this!” säger jag o pekar, simon blir imponerad av den och hon ler. Vi kliver in i en liten mazda med nervevade rutor och gnissliga dörrar. Hon gör en jättestor u-sväng från den pyttelilla parkeringen med en palm i mitten. Hon skrattar och säger: ”i didnt want to crush the caterpillar”.

Vägen ringlar sig runt fötterna av de väldiga vulkanbergen. Det är torrt och väldigt igenväxt. Hon tutar hej vilt på bilar och folk som går längs vägarna.

-       friend of yours?

-       Nah, i always meet him on this road

-       It’s beautiful here, we didnt see much when we arrived.

-       Yes it is, it's a paradise, but its dry.

Tyst sitter vi och betraktar landskapet medans vi åker förbi små hus, många med en ensam get utanför. Som om det vore familjegeten. Det är ingen ac i bilen men vinden fläktar genom fönstren. 10 minuter resa och vi kommer fram till en grind i ett omhägnat område med taggtråd. Grinden är öppen och chauffören vinkar på vakten i den lilla träkojan som är aningen upphöjd. Här har hon varit förut tänker jag. In på den stora grusplanen ner mot vattnet och hon får syn på en kille i blå pikettröja. Hon tutar och ropar på honom. ”that’s my brother, he works here”. Hon frågar oss vad båten heter. Snowbird svarar vi. Hon vänder sig för att prata med sin brorsa. Asså det är engelska, men vi fattar ingenting, det är sån sjuk karibisk dialekt. Han pekar upp mot skogen där vi kom ifrån. Vi kliver ur bilen och tackar så mycket. Vi hade tydligen redan betalat för taxin när vi betalade notan för rummet, frukosten och middagen.

Vi letar och letar. På högersidan ligger det bara ketamaraner, eller tvåskrovsfartyg som peter bruce skriver i segelboken jag har läst på planet. På vänster sidan ligger segelbåtarna, där vi ska leta. Vi går igenom alla och hittar till slut. Gigantiska båtar, helvete vilka skepp folk har här. Snowbird är nästan minst, det känns skönt. Fulla av förväntningar lutar vi stegen mot relingen och kliver upp. ”jahopp, det är här vi ska bo den kommande framtiden” säger simon . Två månader, jag tänker efter och inser att jag har bara bott på tre ställen längre än så. Kronängsvägen tills att jag blev 6, fiskaregatan tills att jag blev 18 och på duvnäsgatan har jag bara hunnit bo i två veckor. Sittbrunnen är större än vad jag trodde. Här kan man ju sitta typ 5 pers. Här finns det mycket att skriva om men det är inte så kul, varken att läsa eller skriva men jag kan förklara kort att båten är i gott skick och kan säga att vi tittar i alla luckor och vrår. Vi får koll på vart vi har det mesta. Massor av power tools,, en symaskin samt ett par flaskor rödvin. Det är nog det sista man är sugen på i den här värmen. Vi svabbar och fixar, får en känsla över hur båten skall hanteras.

Ville hade skrivit på facebook att han skulle komma på söndagen. För er som inte vet så är ville vår tredje och sista konstanta besättningsman. Han har nyligen gjort en resa från nya kaledonien i stillahavet till västra indiska oceanen. He’s a pro!  Vi sitter nere på restaurangen på marinan och precis som den tidigare serveringen vi satt på ligger den intill, eller nästan på stranden.

Där har vi wifi och skriver till honom på facebook. Inget svar, inget svar. Jag passar på att lägga upp en bild på instagram. En posig bild när simon dricker en Carib beer, locally brewed. I instagramflödet ser jag att Love Bertilsson lägger upp en partybild från New York och taggar Ville. Oj, känner dom varandra? Hela dagen går och vi arbetar med båten. Ingen ville dyker upp. Vi köper oss ett par öl att ta med från restaurangen när det mörknar, redan vid 7. Fortfarande ingen ville, vad fan har hänt? Vi bäddar förpiken och salongen. Morgonen därpå vaknar vi i en hetta som påminner lite om festival, när man vaknar i tältet och allt bara brinner. Morgontrötta, törstiga och med samma adidasbyxor som jag har bekantats med mer än vad jag egentligen vill går vi ner till stranden igen för att äta frukost. Simon har hittat Martins (jag antar att det är Martins) shorts som är lite smått smutsiga och/eller mögliga och ser nöjd o luftig ut.  Även här serverar dom english breakfast. Är det de engelska påbråt som speglar av sig på menyn eller är det en internationell meny? Vi frågar oss vart Ville har tagit vägen och simon säger:

-       jag lovar att han kommer komma incycklandes på en sliten kronan hoj och vinka med ett leende.

-       haha, eller hur! Helt putte mode på den.

sen kommer han faktist, inte på helt samma sätt men nästan. Han går ut igenom ”office” som ligger precis bredvid där vi sitter o käkar. Ett stort colgate leende och ett ”tjena grabbar” får vi. Fan va glada vi är att se honom. Förseningar förklarar han. Han har fan packning med sig, undra man får låna ett par shorts.

Vi visar honom båten och han lyser upp, lika fascinerad som vi var går han igenom vårt nya hem och säger. ”fan här kommer vi leva som kungar grabbar”. Ett par timmars igenomgående, städning och upprustning är det dags för lunch och ett bad. Vi går in i ”office” igen för att kolla om vårat bagage har kommit. Det första jag ser när den lätta svängdörren går upp är två stora svarta bags. ”YES!” utbrister jag utan att ens ha tagit ögonkontakt med kvinnan i receptionen som är mitt i en diskussion med en fransyska. Sistnämnda verkar upprörd men satan vad jag inte bryr mig just nu. Jag öppnar min väska och allt snus är där!! Jag avbryter deras diskussion och säger någonting i stil med ”our luggage, it’s finally here!”. Receptionisten ler o nickar samtidigt som hon försöker lyssna på fransyskan som inte har noterat vår ankomst eller glädje. Ingen fråga om det verkligen var våra väskor eller våra ID. Nice tänker jag. Här litar man på varann. Rotar fram adidas speedosen och svider om. 

Jag frågar, men bestämmer snarare:

-       kan vi inte gå ut på bryggan o bada

-       varför det? Frågar simon.

-       Jag hatar att få sand på fötterna.

-       Asså åke, du kommer inte undkomma sand på den här resan, jag e ledsen.

-       Man kan väl undvika den så gott det går?

-       OK, vi går väl ut på bryggjäveln då.

Förlåt alla, men jag hatar verkligen sand. Det fastnar när man har badat, man får aldrig av det och sen kommer det in i kläderna och framför allt kalsongerna. Det hamnar till slut även i sängen och sen ligger man o sover på ett jävla sandpapper. Det är väl fan ingen som kan gilla det?? ELLER?

Jag tänker att jag spolar fram lite här och berättar om när vi åkte till St. George, för att köpa bottenfärg. I skrivande stund har simon precis gått o lagt sig, jag sitter i kabinen och ville sitter utanför i sittbrunn och sorterar tampar.

Eftersom att dom inte hade rödbrun bottenfärg på marinan tänkte vi att vi åker in till stan för att testa lyckan. Jag går i förväg från båten som står inträngd på land bakom ett pars pensionär-fransosers båt. I vakttornet sitter två killar i 30-års åldern och pratar engelska med varann som jag inte skulle förstå ett ord av även om det var i slowmotion. Jag frågar om dom har ett nummer till en taxi, han säger bara ”no, no, i fix mon”.  Jag väntar en stund, ville och simon kommer ut på grusplanen, det här är så lol, den består av snäckor. Gruset här är vackra snäckor som typ är malda. Jag möter upp dem och det skrattas o diskuteras. En liten bil, en till vit mazda rullar fram. Vakten nickar till oss samtidigt som vi tackar för hjälpen. Vi hoppar in i baksätet, inga säkerhetsbälten. Varför trodde vi att det skulle finnas? I framsätet sitter jacob, som vi kommer börjar lära känna under vistelsen på grenada. I passagerarsätet, som jag alltid tror är förarsätet eftersom att det är vänstertrafik, sitter en väldigt trött rastaman. Jag tror inte dom pratade med varann under hela resan. Jacob frågar vart vi ska. Vi svarar att vi vill till båtaffären i stan. En nick får vi, verkar vara standard. Han drar i gasen så att snäckgruset flyger bakom hans lilla bil. det är många fartgupp på vägen. Jag vet inte om han moddat bilen så att den är låg eller om fartguppen är ovanligt höga men han måste alltid snedda över dom för att botten inte ska skrapa i. De gånger den skrapar i och vi alla i baksätet gnisslar tänder över hur der låter sitter hans buddy bredvid och halvsover. Vägen till stan är mer ringlig än den till hotellet. Nu ska vi nästan över berget. Överväxt berg på ena sidan och stup på andra. Jag som lätt får svindel kopplar bort det helt eftersom att man ser havet, det fruktansvärt lockande havet. Simon säger

-       nu vill jag bara få snowbird klar. Det känns som att vi är i ett fängelse. Ett fängelse bebott av mygg och sandloppor.

Jag skrattar och menar att det han säger om ön är vad många skulle kalla paradiset på jorden..

-       jaha, men jag vill fan ut där. Jag vill se ön från det turkosa havet

Jag håller med, fan vad jag håller med.

Småhus o getter på varannan tomt forsätter vi. Uppe på berget och en lång asfalterad väg utan räcken börjar vi se staden. Den breder ut sig över två laguner. 

Högsta punkten i stan är en gammal kyrka. Känns som en vanlig gammal fin kyrka som vi är bortskämda nog att ha över hela sverige, ok inte riktigt.

Kvinnan som hjälper oss i båtaffären är jättetrevlig men här följer bara, återigen, tråkigt fackspråk om segling. Det enda nämnvärt är priset på bottenfärg. Shit det är fan som att köpa flytande guld, både pris och vikt. Vi hittar inte färgen vi vill ha och köper svart istället. Vi sätter våra spår på Snowbird. Måste bara inflika om hur sjukt det är att man rollar på rent jävla gift för att inte havstulpaner ska växa på skrovet. Havstulpaner må låta jättevackert men det är inte jättefint och det förstör botten. Här i västindien växter det så sjukt mycket. Något som Martin påpekade i vår kontinuerliga sms-kontkt. Inte alls som på Thyra under liljeholmsbron. Just där undrar jag om någonting kan växa, i alla fall nu när man sitter här. Förlåt skriver ett helt kapitel om det jag skulle avsluta.

Bottenfärgen inköpt samt de billigaste rollersen. Satan vad vi får ångra det sistnämnda köpet. Dom pajade fan direkt. Det känns som att det var skämt rollers från buttericks. Ungefär som när pappa köpte skämt tuggummin med vitlökssmak till mamma när dom dejtade varpå hon tuggade o frågade ”mmm, vart har du köpt dom här?”

En van åker förbi o saktar in, Ville får kontakt med bilen och vinkar. Den stannar vid sidan av vägen som går precis längs det turkosa vattnet. Vi springer över gatan och hoppar in. Vanen är knökfull och inser att det är en buss. Ville och simon sätter sig längst bak. Jag tror vanen, förlåt, bussen, tar 12 personer. Jag sätter mig i sätet framför bredvid en tjej i vår ålder. Ville lutar fram huvudet emellan oss och frågar henne vart bussen går och om den går förbi någon marknad. Hon nickar och svarar, ja det gör den. De fortsätter konversera men jag zonar ut totalt och tittar ut över staden som verkligen är byggd på ett sluttande berg rakt ner i vattnet. Vi kommer fram till t-centralen, som det skulle heta i modersmål. Det är snarare ett parkeringshus. Överallt står det ungdomar i marinblå och vita skoluniformer. Tjejerna har kjol och killarna har slips. Folk tittar, men inte överdrivet mycket. Vi letar oss fram efter marknaden.

En jobbig kille i 40-års åldern nästan sliter tag i oss och påtryckligt visar vart vi ska gå och guidar oss, vi vill inte gå i hans takt alls. Vi vill bara gå omkring och titta på stan i själva. Utanför mataffären vi passerar står det en tjej och säljer kryddor. Lokalt producerat i små zippåsar. Kanel, saffran, curry, chili, svartpeppar och socker. Ville köper en påse curry, jag luktar på den, ouf va hungrig jag är. Det är vi alla. Vi blir tipsade om ett ställe att äta lite local på. Det är rakt ovanför mataffären. Känns inte så nice. Vi går upp för trappen ifrån den lysrörsbelysta karibiska icat och kommer upp till något som liknar en blandning av en sportbar och en livsmedelsaffär. Nästan helt utan fönster. ”nä men vi kan inte hålla på att leta mer, nu måste vi äta” vi tittar efter ett bord och ser att bakom baren kan man gå ut på balkongen, nice!

Det är helt bricklunchstyle. Simon sitter och vaktar färgen för tusenlappar och ville är på toa så jag ställer mig själv i kön. Jag gör som killen framför mig, man tar en bricka sen står man framför en glasmonter med all mat, så mycket mat! Ingen som serverar, killen framför vänder sig emot mig och påpekar hurvida det är så många som jobbar men ingen som hjälper kunderna. Gröna ögon, killen har fan lysande gröna ögon. Har aldrig sett det tidigare. Jag frågar honom vilken mat som är god och vad man borde ta. ”Watch me.” säger han när servitrisen kommer, eller borde man kalla det slevaren, kanske t.o.m. sleverska? han plockar på sig ris med grönsaker, någon blomkålssallad, sojabönröra. Jag frågar:

-       how’s the fish

-       iz really good, bat expensive.

-       Expensive? Why? It’s catched locally, isn’t it?

-       I’ iz mon.

-       So whats up with the price?

-       Dunno mon.

Han fortsätter att prata men där tappar jag honom. En local med den mörkaste hyn och de mest lysande gröna ögonen jag någonsin skådat babblar på om fisk och mat. Jag vet inte, jag är bara fascinerat av ögonfärgen och nickar som om att jag hänger med eller förstår. Jag plockar på mig lite fler maträtter än vad han gör, man måste ju testa allt! Betalar maten samt en carib 5.2 275ml med us dollar och får tillbaka piratvalutan. Alltså mynten med piratskeppen på.

Nu är det jättesent. Tänker att jag ska skriva om elproblemet vi hade en annan dag.

***SPOILERALERT*** Det slutade med att vi stog i kabinen och hoppade o kramades när regulatorn började lysa.

Jag lovar att lägga upp mer bilder, har inte fixat connection med GoPron ännu

Avresan.

Alarmet stog på 0340, samma tid som det ringer när man ska till jobbet då man åkt på att jobba morgon. Kallt o regnigt, inte alls vad Stockholm förtjänar i maj. På Arlanda checkar vi in bagaget, min väska väger 25kg och Simons tror jag vägde 14. Vi växlar pengar och säger hejdå till anni som har varit snäll nog att skjutsa oss till flyget. Frukost på det? Trekantsmackor för 89:- överallt. Vi går till starbucks varpå Simon beställer en bagel med olika frön på. Jag frågar expediten, som precis hälsade på mig med en fejkad amerikansk dialekt "Hello sir, welcome!".
- Är det nötter på den där?
- ja, men allt går att äta
Hur menar han då? Inte bara hans svar är nonchalant utan hela kroppsspråket. Jag tar en ciabatta macka istället, känns dumt att riskera allergi 30 min innan planet går. Vi somnar direkt.

Vi landar på tegel och måste gå igenom customs, ut på gatan och till nästa terminal. Jag är ashungrig, igen! Går förbi en bk men inser att vi inte hinner. Framme vid Air Berlin desken ger vi våra pass till Herren bakom disken. Han frågar oss vad våran anledning till resan är. En fråga som vi kommer att behöva svara på 20 gånger under det kommande dygnet. 5 minuter knappande och han ger ifrån sig ett "ah shit!". Vi tittar på han oroligt.
- the americans, they just need so much information, it's a pain in the...
Vi garvar och går in till security check innan planet till Miami. Dom vet att det är ett transfer flyg för oss, varför alla dessa checkpoints? Vi slänger upp allt på bandet och går igenom metalldetektorn, inget pip, skönt. Killen bakom, amerikan, vad gör han i Tyskland på tegel? Säger till mig
- Sir please.
Metalldetektorn går upp och ner, piper över dragkedjan på adidasbyxorna.
- ok thank you.
Det piper inte för Simon och han går förbi utan några problem. Tills det kommer till hans handbagage som gick på bandet. Han dunkar mig på axeln och pekar på monitorn som har scannat hans ryggsäck. Haha det e som ett enda stort spindelnät av kablar. Han har packat ner all elektronik där. Adaptrar, laddare, tre kameror, you name it. Personalen kollar på honom lite misstänksamt och sen låter honom gå.

Som vanligt får Simon fönsterplatsen i två-sitsraden vi har
- det här är jag värd säger han o garvar.
Han får fan alltid den där jävla fönsterplatsen, han kollar aldrig ut utan slaggar bara mot väggen. Vafan!!
Jag tänkte att man skulle få lite nice saurkraut mat på planet men där stack faktist Air Berlin ut och levererade den sämsta flygmaten jag någonsin ätit. En låda penne med en burk krossade tomater på. Simon sover och missar maten, jag kollar på lego the movie.

Efter 8 timmar landar vi i Miami, blir träffade av sommarvärme och jag börjar klaga direkt. Ännu en till customs, 2kg snus varpå gränsen går vid 240gram. Lite nervös är jag. Fram till disken där en fullt munderad boardersecurity sitter och ser på en som att man vore en skurk.
- what's your final destination? What is your purpose of this trip?
Bakom honom hänger amerikanska flaggan med en örn av silver i toppen på flaggpålen.
Han stämplar in mig och jag väntar in Simon, vi går vidare. Security check! Av med allt, på med allt rinse and repeat och vi är äntligen inne bland gatesen. Vi går till första pizzaställe och tar en pepperoni slice med varsin heineken och corona. 2h att döda går vi omkring i taffliga affärer, Simon hittar en påse snickers, jävligt bra att ha på båten va!
Vi letar efter en elektronikaffär för att hitta en universalladdare till gpsdatorn på båten. Den första vi går in i står det två killar i 20års åldern och spelar ashög, pissdålig "hip-hop" på spanska. Dom hänger över disken och nickar till oss lite G och säger "whtsup!"
Mobilskal, hörlurar och bilder på Steve aoki är allt vi finner, vi letar oss vidare och hittar en till elektronikaffär. Som har exakt vad vi letar efter, vad är oddsen? 89$ kostar den! Simon betalar och får ett kvitto på 96. Så jävla konstigt att dom inte skriver in skatt på prislappen. Vi traskar mot gaten och går förbi en dunken donuts. Efter 40 minuter på plaststolarna så börjar dom boarding. Fan, vi hade ju kunnat dricka bärs under den här tiden. Varför tänkte vi inte på det? Planet lyfter från Miami, Simon har fönsterplatsen, somnar efter 10 min. En stund in på resan ser jag, lutandes över Simon turkost vatten och stora sandöar mitt i havet. Nu är vi fan nära. Får igång wifit ombord och ser bilder på ett nyöppnat trädgården i flödet, lyssnar på Spotify och somnar jag med. Blir väckt av Simon när vi åker in igenom ett åskoväder och vi ser blixtar över vår destination. Det här stog fan inte i broschyren!!

Vi landar på Grenada, kl är 8 och det är kolsvart utomhus. Varmt och fuktigt. Framme! Jätteliten flygplats, boardercontrol! Fan hoppas det där jävla snuset kommer fram bara.
- what is your purpose of this trip?
- saaaaiiillliiinng!
Vi blir välkomnade och instämplade, mycket trevligare här än i Miami.
Traskar bort till rullbandet och diskuterar hotellet vi har blivit tipsade om av båtägarna, Johanna och Martin. Bestämmer oss för att ja, en dusch och en riktigt säng känns nog skönare än att åka till marinan direkt. Vi står och väntar på bagaget, alla resenärer plockar av varsin väska en efter en. Jag och Simon väntar, väntar och väntar. Rullbandet stannar. Vi tittar på varandra och suckar, ingen panik, bara besvikelse. Som att vi visste att våra väskor inte skulle komma fram. In i ett litet rum, jag börjar känna hopplösheten, fram med det lilla kvittot som ligger nånstans i väskan. Ansvariga killen frågar oss vart vi har flugit från. Stockholm svarar vi.
- then it's your responsibility to check out your luggage in Miami.
- ehm, no. They clearly said they will transfer our luggage to Grenada
- oh, ok. Describe your luggage and three items in it.
Han skriver ut en papperslapp på en nittiotalsprinter med lite nummer på.
- we'll call you in the morning
En MacBook en ipad tre kameror och adaptrar för hela jorden går vi till customs. Där sitter två tjejer i 30årsåldern och frågar, för sista gången vad vi gör här. Sen stirrar hon på mig iskallt och frågar
- why do you have so much hair in your face
- I like it, and where I come from people look like this
- why?
Samma iskalla blick
- don't you like it?
- no.
- are we done?
- yes.

Simon pratar med sin respektive customs han får höra av henne hur fruktansvärt oansvarigt det är av oss att inte ha med oss dokumenten till båten. Men vafan vi bli precis av med 40kg bagage, vafan skulle vi ha med oss dom i handbagaget för?? Hon skakar på huvudet och vinkar förbi oss.

Vi kommer ut på andra sidan flygplatsen och en taxi chaufför snappar upp oss direkt. 34 us till hotellet. Taget, let's go!
Vi hoppar in i bilen och han frågar vart vårt bagage är. Han får ett upprört svar.
"don't worry mon, u have it here tomorrow I assure you" svarar han med en riktigt karibisk brytning och det känns typ bra. Hans ö-humör smittar av sig och vi känner verkligen att det kommer lösa sig. Taxiresan tar ungefär 30 minuter och under tiden pratar han högt och länge om mat, rom, historian om Grenada mellan England och Frankrike om vulkanöarna, om amerikaniseringen av hans land och om frukt. Mango papaya bananer kiwi meloner ananas och allt växer året om. Under tiden som vi intresserat sitter o lyssnar kryper sig en fruktansvärd stank sig på, piss, den fränaste stanken av piss jag någonsin känt. Svenskt sitter vi o lyssnar medans han pratar, efter 5 minuter säger han:
- oh yea, that smell you're smelling, it's from the distillery.
Han ger oss en lektion i hur man gör Rom medans han kör fram på den ringliga vägen. Allt längs vägen som är blandad av bostadshus och djungel sitter folk och hänger, alla dricker Rom och grillar lokal fisk och grönsaker.

Vi kommer fram till hotellet där en herre 50-60års åldern tar oss i hand. Han är security men ser snarare ut som en vaktmästare, riktigt avkopplad. Alla verkar vara det, vi får taxichaufförens kort, desmond dumont heter han och han ger sig av.

Vi går på en lite stengång i mörkret och kommer fram till en liten träbar där Johnny, ägaren, står och putsar glas. Putsar glas? Gör inte bartenders det bara i film? "Welcome! What can i do for you gentlemen?" Frågar han med ett stort leende. Vi frågar efter ett rum med separata sängar.
- can't help you there but I'll get you two rooms for the same price, is that alright?
Jajjemen säger vi o sätter oss i baren, vi snicksnackar om ön, öl och får varsin rom o cola från det lokala destilleriet. Stranden ligger 20 meter bakom och vågorna skvalpar mot sanden.
- are you guys hungry?
- yea sure, the kitchen isn't closed?
- well, I'll fix some something for you

10 minuter senare kommer han ut med varsin grillad jerked chicken med ris, helvete vad mör den var. Vi käkar och dricker upp och går igenom vårat handbagage, vad har vi egentligen fått med oss nu? Johnny dukar undan och fråga om vi vill ha våra rum nu. Vi tar varsin sängfösare med rom och blir visade till vart vi ska sova. Varsin stor säng, dusch och altan mot stranden, det låter som att vågorna ska sippra in genom dörrkarmen. Vi lägger av oss och går ner till vattnet, stjärnorna och månen lyser upp hela bukten, på båda sidor höga berg igenvuxna med regnskog, vi står i vattenbrynet med palmer bakom oss. En katt kommer jamandes ner på stranden.
- nu e vi fan här.
Känner på vattnet och stranden, går tillbaka till rummen, katten följer med mig. Jag tar en cigg på verandan och den ligger på räcket och vaktar. Godnatt dag 1